Vi får se hur mycket jag mäktar med av sommarläsningsrekommendationer, men här kommer i alla fall en till att börja med:
I ett helt annat sammanhang — nå, ett litteraturprogram på BBC — började någon tala om Joan Aiken som har varit en av de stora författarna i den brittiska barnlitteraturen. På ett sätt som lite grann liknar Madeleine L’Engles i USA har hon skrivit en stor barnromanserie där den första boken är absolut mest känd och dessutom andra serier och kortare berättelser och ”enstaka” romaner.
Mitt i all beundran för henne nämnde litteraturmänniskan på BBC att Joan Aiken hade tagit sig för att skriva fortsättningar på Jane Austens romaner.
Den som fanns i Malmö stadsbiblioteks katalog var Mansfield Revisited, som utspelar sig några år efter Mansfield Parks både lyckliga och olyckliga slut och som kom ut 1984.
När jag letade upp den blev jag lite förvarnad om att två av originalberättelsens tre skurkgestalter, Mary Crawford och Henry Crawford, får sina förseelser förklarade och närmast ursäktade. Om man inte tycker om dem och inte kan tänka sig att ändra sig ska man absolut undvika Joan Aikens dröm om hur fina de egentligen var och hur de kunde närma sig något slags försoning med de människor och den plats som de fick lämna så hastigt i slutet av Jane Austens roman.
Joan Aiken ser också till att få Fanny och Edmund ur vägen och gör Fannys lillasyster Susan, som Jane Austen placerade som mrs Bertrams nya sällskapsdam och hjälpreda för att kunna befria Fanny, till huvudperson. Dessutom måste ju Edmund ordna en vikarie för att kunna resa bort, och det blir en missionär som har kommit hem till England för att vila. Han tar med sig sin syster, som är änka och som skulle ha kunnat bli diakonissa om hon hade levt sisådär 50 år senare och i till exempel Tyskland eller Sverige — hon bryr sig om alla och är både socialt begåvad och diplomatiskt lagd.
Mansfield Park har gjort sig känd (lite orättvist mot den, tycker jag) som Jane Austens tråkigaste och mest moralistiska roman. Joan Aiken har lyckats hitta en stämning som liknar Jane Austens ganska bra, fast det faktum att mrs Norris har fått flytta iväg gör förstås att den värsta och mest verklighetstrogna satiren är borta. Istället får kusin Julia, som snabbt som ögat gifte sig med en av teatersällskapets unga män, rollen som beskäftig och glädjelös plågoande. Susan försöker vara artig och dra sig tillbaka så snart det blåser upp till bråk men lyckas inte alltid hejda sig i tid.
Precis när jag tyckte att det hade blivit lite för förutsägbart tog handlingen av åt ett helt oväntat håll, och hade jag varit lite mer ambitiös skulle jag ha backat och backat och backat för att försöka se om jag hade missat några ledtrådar. Om det hade varit en äkta Jane Austen-roman skulle de naturligtvis ha funnits.
Rekommendation? Ja, om du liksom jag gärna stannar några timmar till i Jane Austens värld och bland hennes gestalter, och om du står ut med att Joan Aiken uppenbarligen har lagt märke till andra drag hos dem än de mest kända och analyserade!