Under mina irrfärder i den svenska sjukvården de senaste tre åren (egentligen ett par år innan dess också, fast det tog ett tag innan jag förstod hur förvirrat allt kan bli) har jag hört och sett så otroligt mycket som min hjärna fortfarande försöker pussla ihop på olika vis. Kanske betydde det och det och det egentligen ungefär samma sak, och det andra som jag trodde var helt avgörande just då var egentligen helt fel?
Ibland har sjuksköterskor, undersköterskor, yngre läkare och till och med ansvariga läkare sagt saker om vården och strukturerna och om varandra, och jag har undrat hur ofta de sakerna undslipper dem eller om det är ett systematiskt sätt att protestera.
Några begrepp som jag inte har hört på akuten och mottagningarna och avdelningarna men som verkar kunna förklara åtminstone en del är checklistesjukvård, stuprörssjukvård och compassion fatigue.
Checklistesjukvård innebär att det finns checklistor med kontroller och åtgärder och annat för vanligt förekommande åkommor — det är ju fantastiskt — men också att tillstånd som är för ovanliga för att ha fått en checklista riskerar att skvalpa omkring i ett ingens-ansvar-land tills vidare eller ramla ner i avgrunden utan att någon reagerar.
Stuprörssjukvård innebär att det som går att hantera inom en specialisering kan fungera fint men att mer komplexa diagnoser gör att patienten kastas omkring i ett system där alla bara knuffar över ansvaret till någon annan, ofta oklart vem.
Compassion fatigue innebär att medkänslan med medmänniskan, ofta alltså patienten, bara klingar av eftersom intrycken har blivit för många och pressen för stor.
Om 1800-talsläkaren Ignaz Semmelweis och hans försök med handtvätt för läkare som går mellan obduktioner och förlossningar finns det massor skrivet och sagt, förstås, och som jag minns det läste vi till och med om honom i skolan, kanske redan i mellanstadiet. Så avgörande är hans upptäckt!
BBC-radioprogrammet Great Lives har haft honom som huvudperson två gånger, en gång ganska nyligen och en för ungefär 20 år sedan. Här är det nyare, här är det äldre.
Det kan han verkligen vara värd. Så mycket i berättelsen om honom (och i olika bearbetningar av den, många av dem säkert med något eget syfte) är så hjärtskärande, inte minst motståndet mot hans forskning och sedan hur han själv försvann bort i en sjukdom som inte hade något namn på den tiden.
Henry Marsh, som själv är läkare (fast neurokirurg), säger några saker som man kan tänka på av mer allmänna orsaker också. Han talar om hur de unga läkarna som skulle bli Ignaz Semmelweis kolleger ”brutaliserades” av att så många kvinnor dog i samband med förlossningarna (tidvis en femtedel, kan man förstå det?) — de visste alltså inte att det var de själva som orsakade det genom att gå direkt från obduktion till förlossning utan att ens tvätta händerna, och det faktum att en annan avdelning där bara barnmorskor arbetade hade mycket bättre statistik blev inte någon ledtråd för dem — och att ”every doctor has to find a balance between compassion and detachment”.