Det är länge sedan jag stickade som mest och ännu längre sedan jag skrev och berättade om saker som kan hända när man stickar på offentliga platser. Så många roliga och oväntade samtal som kan uppstå!
Men i sommar har jag stickat några mössor, och en av dem hade jag just börjat med när jag stod på Dalaplan i Malmö och väntade på buss 14 som skulle ta mig hem efter en resa.
En äldre kvinna frågade: ”Stickar du? Ska det bli en halsduk?”
Det skulle man kunna tro, för mössan börjar med en rak remsa i rätstickning.
Buss 14 går inte så ofta, så när den kom hade jag fått reda på
- att hon hade stickat som ung
- att hennes mamma hade stickat till henne och hennes systrar, men mest sytt
- att de hade varit syskonklädda när de gick till kyrkan på söndagarna, det var i Portugal, och många kommenterade deras klädsel och sa att de var så fina i sina plisserade kjolar, tre systrar, ”tripp trapp trull”
- att hon hade kommit till Malmö som ung för att arbeta på sjukhuset
- att hon har två söner och flera barnbarn och till och med några barnbarnsbarn
- att hon snart fyller 90
Det hela avslutades, precis när bussen svängde in på hållplatsen, med att hon visade sina söners studentfoton som hon hade i det genomskinliga facket i plånboken. Det var bruntonade bilder av unga män med stora leenden, sådär som porträttfoton kunde vara på 1980-talet.
Och så sa vi hejdå, och jag gick ombord på bussen.
Allt man skulle ha gått miste om ifall man inte hade tagit fram stickningen!
Underbart!
Ja, sådana oväntade samtal har det blivit rätt många gånger bara för att man har en stickning i händerna 🙂