I början av sommaren hade jag besök av en 16-åring som läser massor och som gärna vill att vi ska tala om böcker. Vi ses inte så ofta, men på en minut eller så kan vi hamna långt inne i diskussioner om varför den boken eller den författaren liknar den eller varför den är olik alla andra eller exakt vad det är som är så fascinerande.
Och den här gången, liksom några tidigare gånger, började vi prata om bröderna Green och vad de gör tillsammans och var för sig och vad de har gjort.
John Green är han som har skrivit The Fault in Our Stars (den som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag) och en hel rad andra ungdomsromaner som har blivit enorma succéer och som ganska många vuxna också läser. Det är alltid något slags vibrerande tonårsintensitet i dem, och så händer det en massa saker som ingen utom han hade kunnat hitta på, och så tycker jag att han har något alldeles särskilt i sitt sätt att ta upp stora, stora frågor och bearbeta dem i tonåringars tankar, samtal och sätt att ta itu med sin omvärld. Det finns minst en bok som jag tyckte var så mörk att jag inte har orkat läsa ut den än, men det finns också en, Turtles All the Way Down (Sköldpaddor hela vägen ner), som jag aldrig har sett någon skriva eller prata om (det kan i och för sig bero på mig) men som jag tycker är minst lika spännande och angelägen som The Fault in Our Stars — den har jag sett överallt.
Hank Green har gjort så mycket tillsammans med sin bror, och mycket på egen hand, men inte skrivit lika många böcker, eller åtminstone inte gett ut lika många böcker. Det är flera år sedan som den här numera-16-åringen rekommenderade hans roman An Absolutely Remarkable Thing, och jag lånade den på biblioteket direkt och lyckades säga till mig själv att det var viktigt att läsa ut den innan lånetiden tog slut.
Vilken bok.
Den är skriven före pandemin, och det gör förstås att alla samhällsfenomen som Hank Green arbetar med är så att säga prepandemiska, men det var också före pandemin jag läste den — att jag skriver om den nu beror på att besöket i somras gjorde att jag insåg hur mycket jag refererar till den och hur intensivt det var att läsa den. Antagligen också att jag borde läsa den igen.
Handlingen låter kanske fånig när jag försöker återge den: en ung kvinna på väg genom New York en ganska vanlig kväll ser plötsligt ett stort, främmande föremål på trottoaren på den folktomma gata där hon går. Det ser ut att kunna vara ett slag robot, men den rör sig inte, och det går inte att få någon kontakt med den som har placerat den där. Dessutom står den alldeles stilla.
Är det i det ögonblicket allt blir annorlunda, eller är det när den unga kvinnan bestämmer sig för att ta upp telefonen och berätta för världen vad hon ser?
Den unga kvinnan och det främmande föremålet blir de två huvudpersonerna i berättelsen som kastar läsaren vidare, vidare, vidare i ständigt nya riktningar, ungefär som om en daglig nyhetssändning skulle innehålla enbart nyheter om en och samma händelse men med olika vinklar. Det blir något slags science fiction, men framtiden är inte så avlägsen, och vår tids normaliserade och bisarra fenomen blir mycket tydliga: det opålitliga livet på sociala medier, lojalitetskonkurrens, kändisskapsjakt, övermod, snabba allianser, besatthet, otrygghet.
Om det inte hade legat så nära verkligheten skulle det antagligen ha varit stor humor. Det kan det vara ändå, men ungefär som när jag har läst John Greens romaner blev jag både matt och lite lycklig av intensiteten i den här berättelsen och var tvungen att låta den vila lite då och då men ville också fortsätta för att se vad han var ute efter. Det vet jag fortfarande inte, förstås.