När jag låg på sjukhuset i maj var det min faster som hälsade på mig mest. Jag hade ingen aning om hur glad och tacksam man kan bli att någon tar med sig ens underkläder hem och kommer med dem tvättade ett par dagar senare — det var nästan lite pinsamt hur mycket bättre allt kändes när jag inte var hänvisad till sjukhusutstyrseln.
Men eftersom min faster är den hon är talade vi om allt möjligt, och drack påste som väl inte var så väldigt gott egentligen, och så hade hon med sig böcker också. Och eftersom hon läser mycket japansk litteratur hamnade jag i ett slags Japan-moln och läste sex japanska romaner på några veckor. Alla var ganska små till omfånget, och det passade mitt trötta huvud bra.
Det betyder inte att de var lätta att förstå eller gick snabbt att läsa och glömma. Jag håller nog fortfarande på med att bearbeta allihop.
Den här, Sayaka Muratas Hur mår fröken Furukura?, trodde jag skulle vara något slags japansk variant av Eleanor Olliphant is completely fine, en brittisk roman som så många läste för några år sedan. Jag tyckte om personteckningarna i den, och jag tyckte om humorn, men jag tyckte hemskt illa om det som man väl får beskriva som en deckargåta, och den är helt central för berättelsen, så till slut visste jag inte om jag gillade eller avskydde boken.
Och den här berättelsen börjar på ett lite liknande sätt, med att en ung kvinna som ingen lägger märke till och som är mycket ensam presenterar sig för läsaren och pratar på om sin vardag med många detaljer. Hon lägger fram många argument för att bete sig just precis som hon gör, och hon vet på sätt och vis att omvärlden kan tycka att hon beter sig konstigt, men för henne själv är allt hon gör helt logiskt. Hon har ett dåligt betalt arbete och en anställningsform som är översatt med ”timanställd” — den verkar innebära att hon kan arbeta hur mycket som helst men ändå inte har någon anställningstrygghet.
Likheterna med den engelska romanen upphör ganska snabbt. Det finns några som bryr sig om fröken Furukura, men de hoppas att hon ska bli lycklig genom att bli precis som de, och plötsligt ser hon en chans att försöka. Hon vet egentligen att den inte alls motsvarar det som de pratar om, men hon gör det ändå.
Ett lyckligt slut? Ja, själv beskriver hon det så. Jag tror inte att jag är den enda läsaren som har sett hur sidantalet krymper och insett att en ”allt ordnar sig”-händelseutveckling inte kommer att hinnas med. Ändå blev jag förvånad. Och lite ledsen. Och så skämdes jag över att jag resonerade precis som hennes syster och hennes vänner som inte kunde acceptera henne som hon var.
Det är så uppfriskande med berättelser som inte följer den västeuropeiska och nordamerikanska modell som många av oss har vant oss vid, tycker jag. Så jag läser gärna en totalt oförutsägbar japansk nutidsroman då och då. Och miljöskildringarna från jourbutiken där fröken Furukura arbetar är nästan suggestiva i all sin mekaniska, elektroniska och neonljusupplysta vardaglighet.
Men det som är riktigt fascinerande är att Sayaka Murata kallade boken Konbini ningen, alltså ungefär ”jourbutiksperson”. Det lite gulliga och feel-good-aktiga i den svenska titeln finns inte alls i originaltiteln. Och Sayaja Murata har själv arbetat som timanställd i en jourbutik. I 18 år! Inte undra på att alla detaljer i arbetet verkar så trovärdiga.
Varför just den här berättelsen (hennes tionde roman, utgiven 2016) blev hennes genombrott, översattes till 30 språk och har sålts i mer än en och en halv miljon exemplar undrar jag. Det är ju omöjligt för en svensk att gissa hur ovanlig den är i Japan, eller på andra länders bokmarknader, men kan det vara så att det monotona och tillkämpat energiska talar till något slags nästan universell rädsla för vad konsumtionssamhället håller på att förvandla oss till?
Här finns en intervju med Sayaka Murata (på engelska), gjord när en av hennes andra romaner kom ut på engelska för ett par år sedan. När jag läste den förstod jag också att berättelsen om kvinnan i jourbutiken kanske är både mycket allvarligare och mycket mer realistisk än det turkosa omslaget och Sally Rooneys entusiastiska uttalande vill göra gällande. Och att Sayaka Fukuhara egentligen inte vill att vi ska tycka synd om henne – hon kallar henne sin hjältinna. Ännu mer att fortsätta fundera på.