Rekordfint hejdå

Titta här!

Det är ena halvan av den hejdåpresent som Nina och hennes grupp i Diakonala köket i Norrliden i Kalmar gav mig när jag slutade på min tjänst i Kalmar pastorat.

Här är den andra halvan: tre olika sorters lyxiga långpannerutor.

TIO sorters kakor, två av varje sort, och så fint förpackade.

Och en av de varmaste hälsningar jag har fått någon gång på ett kort som låg ovanpå.

Ninas arbete i Diakonala köket är något helt fantastiskt — människor som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden eller hitta en vardagsrutin, en del av dem också språkträning, arbetar tillsammans med henne med att laga lunchsoppor, baka bröd och baka kakor som just nu säljs genom en altandörr och sprider så mycket värme och glädje i Kalmar.

I början av förra året hade de ofta ungefär 130 sittande lunchgäster en gång i veckan, och då kunde man få en nygräddad våffla till efterrätt också. Den lunchserveringen kallas Café Kärleksängeln, och faktum är att den är med i ett reportage i boken Sopplunch som jag gjorde för drygt fem år sedan, fast då kände jag inte Nina.

I somras, när vi fortfarande hoppades (och tyckte att vi hade anledning att hoppas) att allt skulle vara ”som vanligt” i augusti eller så, gjorde en journalist som heter Karin Asmundsson den här intervjun till ett sommarmagasin som Svenska kyrkan i Kalmar kommun gav ut. På det viset får ni se Nina och en i köksgruppen också! Och man kan läsa reportaget här.

Sådana här vardagsverksamheter som sköts med stor uthållighet och värme kan betyda så oerhört mycket för de människor som kommer i kontakt med dem. Under hela pandemin har soppan serverats genom altandörren, och en av orsakerna till det är att det blev så uppenbart att bra, varm mat till ett överkomligt pris och en liten stunds mänsklig kontakt var något som många gäster behövde. Men Nina har ju hållit igång köket också därför att alla som arbetar där behöver få göra det. Diakonala köket borde vara Kalmars stolthet!