I två veckor nu är Marita Hasselberg tillbaka på Nkinga Hospital där hon arbetade under flera perioder innan hon flyttade till Mara och började arbeta i Bunda.
Nkinga Hospital liger i Tanzanias Taboraregion och startades av svenska pingstmissionärer som en så kallad dispensär på 1930-talet. Sedan utvecklades det under många år och blev sjukhus på 1960-talet. Svenska vänner har stöttat sjukhuset hela tiden, och det finns fortfarande en svensk vänförening och på senare år också en svensk webbplats. Dessutom finns den fantastiska gruppen Skynket som gör vackra brickor och säljer dem för att få in pengar till verksamheten!
Marita skriver:
Trött men glad när första veckan av två på Paediatric Nursing Course, PNC, är avklarad.
En alldeles fantastisk vecka med så fina deltagare. Under söndagen har barnläkaren Mirjam och jag gått igenom morgondagens lektioner tillsammans med våra hjälplärare Lucy och Clotilde.
Skandinaviska Läkarbanken har skickat Catharina (barnsjuksköterska) och Linda (barnmorska) som undervisar tillsammans med oss.
Detta är den tredje kursen här i Nkinga. De tidigare hade vi 2018 och 2019.
Kursen genomförs som samarbete mellan sjukhuset och Skandinaviska Läkarbanken/Erikshjälpen, och denna gång med även DLM och EFS med på ett hörn.
För första gången har vi också haft deltagare från olika platser. Jag har med mig tre kolleger från sjukhuset i Bunda.
Från Ilula/Iringa kommer också tre, bland andra min EFS-kollega Nora Sandahl som hade en gripande föreläsning om barn och rädsla. Så många som kände igen sig i hennes berättelse och rollspel om barn som växer upp med hot, våld och rädsla.
Vi har pratat om barns rättigheter, om smärta och hur man ger känslomässigt stöd till barn på sjuk- hus. Och om mycket annat. Vi har skrattat och gråtit tillsammans.
Det är fantastiskt att se få vara med i en grupp där deltagarna så snabbt har blivit trygga med varandra och kan dela även svåra upplevelser av egen sorg och smärta. Och där de leker och bjuder på sig själva.
Vi har varit på barnavdelningen i två dagar och praktiserat vad vi lärt oss i klassrummet.
En pappa sa att han blev förvånad över att hans son inte var rädd längre utan lekte och var glad när vi pratade med dem. En sådan skillnad ett lugnt och gott bemötande och lite lek, dockor och såpbubblor kan innebära! Deltagarna är också förundrade, och jag är full av tacksamhet över att få vara med! Dagen slutade med en typisk Tanzania-applåd. Fortsättning följer.
Tack Marita! Hoppas att den här veckan blir lika bra!