För några år sedan såg jag plötsligt massor av fleecepannband och kanske också maskinstickade pannband som var smalare över pannan och gick ner över öronen.
Min stickningshjärna — som har väldigt lite med mina egna intentioner och planer och önskningar att göra, den går igång på egen hand — började fundera på om man kunde göra det med förkortade varv, men efter ett tag kom den på att man kunde göra en vertikal ”mudd” med minskningar och ökningar. Sedan kom den på att man kunde göra den dubbelt så bred och minska på båda sidor om mitten. Och så kom den på att man till en mössa borde kunna plocka upp maskorna genom båda lagren för att få en mössa som håller ihop och håller formen, inte bara en vanlig uppvikt kant.
För några veckor sedan var jag på en plats där det passade utmärkt att sticka och där inte så mycket annat var möjligt. Det resulterade i den första mössan — och den blev precis som jag hade tänkt, direkt. Det var nästan lite spöklikt.
Fyra mössor har jag stickat sammanlagt nu, i lite olika storlekar och med olika bred öronkant. Två av dem har jag gett bort till vänner.
Öronvärmarmössan har jag tänkt att den kanske skulle kunna heta. Och jag trodde verkligen att jag hade hittat på något nytt. Jag hade aldrig sett något liknande.
Så visade jag mössorna på Online Stickcafé på Facebook — och en av dem som såg dem kom att tänka på den amerikanska modell som har publicerats av en sjömansmission och som kallas 1898. Titta på den. De är inte exakt lika — men väldigt lika.
Beskrivningarna kommer inte att bli identiska när jag har skrivit ut min, men jag tror att det får bli ett nytt namn. Inget är nytt under solen-mössan?