Den här filmen, This Beautiful Fantastic, tipsade någon om på Facebook — Solveig kanske? — och titeln är så ovanlig att jag var tvungen att se vad det var för något. Och efter några dagar hade jag tittat på hela.
Den är svår att beskriva och svår att genrebestämma, tycker jag, och när jag läste recensioner på IMDB såg jag att jag inte är ensam om det intrycket. Är det en komedi? En romantisk komedi till och med? Eller en berättelse om att bli vuxen? Eller en berättelse om att vara mycket ovanlig och kanske till slut hitta sin plats i världen? Till och med en film som liksom ska lyfta fram en funktionsvariation och visa att den i rätt omständigheter är en tillgång? En studie i ensamhet? En skildring av hur en barnboksklassiker blir till? En trädgårdsfilm? En generationsintegrationshistoria? Är den patetisk i sin lågbudgetstil och sin kammaruppsättning (fyra huvudroller och kanske fyra–fem biroller) eller vacker och fantastisk?
Nu har jag också läst att mannen som har gjort den, Simon Aboud, höll på med förarbetet i flera år och hade flera olika skådespelaruppställningar på gång innan det till slut blev den här med Tom Wilkinson som den arge gamle trädgårdsentusiasten, Andrew Scott som hans hunsade irländska hembiträde Vernon, en ensamstående tvillingpappa med många begåvningar, Jeremy Irvine som den osannolikt entusiastiske unge uppfinnaren Billy och Jessica Brown Finlay (yngsta dottern i Downton Abbey, hjältinnan i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) som Bella, den unga kvinnan som har gjort sitt liv till ett rutsystem men inte kommit igång med att förverkliga sin dröm.
(En aspekt kan jag inte alls uttala mig om: den som kan mer om trädgårdsskötsel och växter än jag får avgöra om det uppstår något slags trovärdighet på det området.)
Jag trodde knappt att den här sortens film gick att göra längre. Den är på många sätt så enkel — i sin uppbyggnad, i sin humor, i sin berättarstil, i sin osannolikt romantiska tillit. Mycket i den påminner mig om gamla brittiska barnböcker och flickböcker, mest självklart Den hemliga trädgården men också en rad andra. (Och så om Eleanor Oliphant Is Completely Fine, och det förstör ju min teori, för den har gjort succé och håller på att förvandlas till film nu.)
En del kallar den ett mästerverk. Jag är inte helt övertygad, men charmig är den, och avväpnande, och avsnitten om skapande är kanske inte så realistiska men desto vackrare.
Lite inspirerande är det att veta att något som länge såg ut att inte bli av blev av till slut och gjorde så många människor fascinerade och glada. Lustigt nog gäller det både drömmen i filmens manus och manusförfattarens egen dröm. Sådant händer fortfarande. Inte glömma det.