Igår mötte Hanna på Leros en familj som hade lyckats ta sig fram till ön — men som hade råkat illa ut.
Det här är en av alla de saker som kan hända en familj på flykt till och genom Europa i år. Jag hoppas så att vi inte vänjer oss.
***
Lillasyster.
Den här tjejen och hennes tre systrar sov utomhus inatt, och när jag träffade dem var de inställda på att få göra det till på tisdag när båten vidare går. De har blivit bestulna på de pengar de hade.
Det var 600 flyktingar här igår, och när det är så många så är det alltid någon som blir utsatt.
Människor på flykt från Syrien blir utnyttjade ända från resans början. Människosmugglarna tar hutlöst betalt för och låter dem riskera livet under en livsfarlig båtresa. Och det finns taxichaufförer som tar betalt per person i taxin, hotellägare som ljuger och säger att det inte går någon båt får att flyktingarna ska betala för rum (det finns ett par hotell som tar emot flyktingar), militärer som stjäl pengar och mobiltelefoner, grekiska rånare som rånar gummibåtarna till sjöss för att de vet att alla har med sig pengar, restaurangägare som får bra betalt men som lagar i princip oätlig mat och lägger vinsten i fickan. Och så vidare, och så vidare …
En av storasystrarna och mamma.
Flickorna har mamma och pappa med sig, och en moster. Jag har gett familjen frukost och lunch och ska också ge dem lite kläder och mjölkersättning. De är så oerhört tacksamma och tackade mig flera gånger för att jag tog mig tid att sitta och prata med dem och lyssna till deras historia.
Jag har också letat efter ett inte alltför dyrt hotellrum åt dem. Men det är svårt. De flesta hotell nekar betalande flyktingar rum för att inte förstöra sitt rykte. Den här gången gick det inte att hitta något rum, utan de blev tvungna att sova ute en natt till.
Hanna tillsammans med de två andra storasystrarna.
Man kan ju välja själv om man ska blunda eller titta. Själv kan jag inte blunda, även om det är körigt med två småbarn (snart tre och snart fyra). Vi kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon! Visst känns det i själen, och jag gråter ibland, med dem eller efteråt, men jag tänker bara på hur himla bra vi har det själva.
***
Tack för att du berättar för oss, Hanna!
Hannas mamma håller på med att ordna så att vi som vill föra över pengar ska kunna göra det på ett säkert sätt. Än så länge verkar det bästa vara att ge till Läkare utan gränser, UNHCR, Röda korset eller Unicef.