Nu när Marianne har kommit hem från Lesbos (hör henne berätta i P4 Dalarnas intervju!) är Annika från Brandbergen där istället. Hon skriver på sin blogg om arbetet som volontär för Christian Peacemaker Teams och berättar bland annat:
På morgonen åkte Anja och jag — Ronbir hade sin lediga dag — till Kara Tepe, ett av lägren för flyktingar. Det är inte ett organiserat flyktingläger, sådana finns inte här för ingen tar ansvar för att organisera dem. Myndigheterna upplåter marken, Läkare utan gränser har de flesta dagar en läkare och annan personal där, och det är också denna organisation som ordnat med ett antal duschar och toaletter. Men när nykomlingar anländer och vill registrera sig, och undrar var de kan slå läger, tvingas vi säga att det tyvärr inte finns något kontor och att de kan sätta upp sitt lilla tält (om de har ett) var som helst där det finns plats. Många har inte tält utan sover på kartongbitar, under träd. För några dagar sedan mötte vi Jennifer och Sam från organisationen ShelterBox. De hade etthundra stora tält som de planerade att sätta upp på olika platser på Lesbos där behov finns. De undrade om vi kunde hjälpa dem genom att prata med folk på plats, förklara och underlätta proceduren med att skapa plats för tälten och fördela dem. Det har vi gjort nu i ett par dagar. Samtidigt kommer människor hela tiden fram och frågar oss om andra saker och ber om hjälp.
En svensk barnfamilj har kommit hem från sin semester på samma ö. Redan före avresan visste föräldrarna att det inte skulle bli en vanlig semesterresa, så de hade bett vänner att hjälpa till, och nu berättar de i Aftonbladet om sina dagar där.
Mamman, Paula Stenström Öhman, säger:
— Där fanns barn som var helt utmattade efter båtfärden i stekhet sol. När man har katastrofen rakt framför sig så går det inte att inte göra något.