Här kommer andra delen av det tal som Maria Småberg höll vid Armeniska kulturföreningens minnesstund vid Fosie kyrka i Malmö den 24 april och vid Syrianska Arameiska Ungdomsförbundets minnesstund på Sergels torg i Stockholm dagen efter — berättelsen om Alma Johansson som blev vittne till det armeniska folkmordet 1915 och som med sina brev hem fick kvinnor runtom i Sverige att engagera sig i insamlingar av pengar och kläder — och i ett slags tidig Fairtrade-verksamhet.
Första delen finns här.
Tack för att du låter oss ta del av detta, Maria!
***
Alma Johansson.
Alma Johansson och hennes skandinaviska kollegor inom KMA, hennes missonssystrar, gjorde enorma insatser på fältet.
I vittnesmålen de lämnade efter sig berättar de hur de räddade liv genom att vårda sjuka, förhandla med myndighetspersoner och gömma de utsatta. Hur de efter kriget hjälpte flyktingar att finna sig till rätta i en ny vardag genom att grunda skolor, verkstäder, odlingar för att de överlevande skulle bygga upp ett nytt liv, en framtid åt sig och sina barn.
De skandinaviska hjälparbetarna blev på så vis strimmor av ljus och hopp i allt elände. Jag tror inte att de själva såg sig eller ville bli sedda som hjältar. Det var ju de armeniska nödställda som var i fokus för dem.
De skandinaviska kvinnorna tvingades lämna området under eller efter tiden för folkmordet och reste då hem.
De var mycket medtagna och utmattade av sina upplevelser. Danskan Karin Jeppe skakade och hade nervösa ryckningar i ansiktet. Under sin tid hemma fick missionärerna möjlighet att vila och återhämta sig.
Alma Johansson skrev:
Jag behövde tid för att åter finna mig tillrätta i livet. Och ännu under ett par års tid var tanken på att behöva leva nästan outhärdlig för mig. Och alltjämt kommer det stunder över mig, då det känns svårt att jag ej den gången fick gå med de övriga hem [dvs. dö] utan blev lämnad nästan ensam kvar.
Men tiden hemma användes inte bara för rehabilitering. Missionärerna gav sig också ut på föreläsningsturnéer för att sprida information om armeniernas svåra öde.
Almas kollega Maria Jacobsen några år före folkmordet.
Deras vittnesmål finns också kvar som dokument. Danskan Maria Jacobsen förde under sin tid i Harput en detaljerad dagbok som hon hemlighöll för alla. Den hittades tio år efter hennes död och omfattade nästan 1000 handskrivna sidor om övergreppen hon bevittnat under folkmordet. Dagboken har getts ut på engelska och armeniska.
Danskorna Amalia Lange och Hansine Marcher skrev böcker om sina erfarenheter under folkmordet. Karen Marie Petersen berättar även om armeniska kvinnor som föll offer för sexuellt våld. Norskan Bodil Biørn hade under alla år en kamera med sig. Hennes fotografier utgör i idag ett viktigt material om livet i området och folkmordet. Fotografierna finns bevarade i Riksarkivet i Oslo. Detta är viktiga dokument för att bryta tystnadens murar kring folkmordet. För att ge röst åt de många offren som för alltid tystats och som inte kan berätta sin historia.
Som historiker kan jag inte annat än förundras över den snabba utvecklingen av vittnesberättelser som sprids direkt från gatorna och torgen i Mellanöstern idag. Under den arabiska våren i exempelvis Tunisien och Egypten fanns det modiga och förtvivlade människor som ville nå ut med sitt budskap, göra sin röst hörd. Och idag måste världen få veta om de bestialiteter som begås helt öppet i exempelvis Syrien! Kanske kan en blogg eller ett sms göra skillnad? Vittnesberättelser direkt från oroshärden, varken dåtida eller nutida, är dock inte mer autentiska och sanna än andra berättelser även om vi ibland frestas att tro det. De är brottstycken, skärvor, och måste alltid sättas i ett sammanhang. Det är en uppgift för oss forskare, men också politiker, journalister, frivilligorganisationer och andra att se till att både dåtidens och nutidens vittnesberättelser får klang och djup. Först då kan de göra skillnad. Att uppmärksamma de skandinaviska hjälparbetarnas vittnesberättelser är ett viktigt steg i detta arbete.
Precis som Alma Johansson har jag skandinaviska kollegor som forskar i det skandinaviska hjälparbetet, exempelvis den svenske religionsvetaren Göran Gunner, danske historikern Matthias Björnlund, norska historikern Inger Marie Okkenhaug och finlands-svenske religionshistorikern Svante Lundgren. Vi hjälps åt att ta fram material om den konkreta verksamheten och jämföra vittnesberättelserna med varandra. Även om det fanns variationer i erfarenheterna är kontentan densamma: det var ett folkmord som ägde rum.
Vi behöver berättelser för att minnas, men också för att lämna historien bakom oss och gå vidare. Vi behöver minnas de döda, men också de som överlevde folkmordet och gick vidare med sina liv i värdighet.
Alma Johansson skrev:
Gud har i sin nåd givit oss människor förmågan att glömma likaväl som att minnas. Vi få nåd att glömma lidanden och ångesttider, eller åtminstone mildras smärtan för oss under årens lopp. Hur skulle annars mången av oss orka med att leva!
***
Tredje och sista delen av Marias tal kommer snart!