Tre gånger den här veckan är Maria Småberg gäst här på Ett varv till-bloggen. Hon är historiker, och sedan några år är Alma Johansson hennes ämne. Alma var en svenska som arbetade på ett barnhem i Turkiet vid tiden för det armeniska folkmordet. Maria och jag har talat ett tag om att alla hjälpstickare borde få läsa om Alma, och nu har jag fått det tal som Maria höll vid Armeniska kulturföreningens minnesstund vid Fosie kyrka i Malmö den 24 april och vid Syrianska Arameiska Ungdomsförbundets minnesstund på Sergels torg i Stockholm dagen efter. Första delen kommer här. Tusen tack, Maria!
***
Alma Johansson.
I år minns och uppmärksammar vi på ett särskilt sätt de många armenier men också assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker som dödades under folkmordet i det osmanska riket för hundra år sedan.
Vissa människor vill glömma svåra upplevelser och gå vidare. Andra vill tala om dem igen och igen. Båda valen är värda vår respekt. Det finns många orsaker till varför en person inte vågar, vill, eller orkar berätta.
Alma Johansson, ett av de svenska vittnena till folkmordet, tog steget att tala.
Jag har under flera år forskat om Alma Johanssons insatser under och efter folkmordet.
Hon reste ut redan 1901 för att arbeta bland föräldralösa armeniska barn i Turkiet. Hon arbetade också som sjuksköterska och utbildade sig till barnmorska.
1915 kom soldater och tog barnen, låste in dem i ett hus och satte eld på huset. Alma var helt förtvivlad över att hon inte kunde göra något för att rädda sina barn. Hon bestämde sig därför för att, som ensam kvinna, ta sig på häst genom ett krigsdrabbat Turkiet för att lämna sitt vittnesmål till västerländska diplomater.
Hon upplevde det som svårt att nå ut med sitt budskap och skrev:
Efter mer än tre veckors tröttsam och uppslitande resa nådde jag Konstantinopel. Men icke tillmätte man mycken uppmärksamhet åt vad jag berättade världen var upptagen av 'större ting', än att en liten nation på tre millioner människor höll på att utrotas
Hennes vittnesmål publicerades tillsammans med många andras i den brittiska blåboken och Lepsius tyska samling. Hon skrev också artiklar till den svenska missionstidskriften När och Fjärran och två småskrifter på 1930-talet.
The Armenian Genocide Museum-Institute har gett ut Almas minnen på engelska, armeniska och ryska.
15 år senare drevs hon fortfarande av att sprida budskapet om folkmordet vidare. Hon skrev för att protestera mot världens tystnad:
Här ska jag blott teckna ned något av vad jag själv upplevat. Ännu kan man ej fatta att detta turkarnas utrotningskrig mot ett helt folk fick försiggå utan protester, inför hela den civiliserade världen.
Vittnesberättelserna om armenierna svåra lidande påverkade den dåtida offentliga debatten i Skandinavien. I Sverige uppstod 1917 en solidaritetsrörelse för armenierna. Initiativtagarna var ledande inom arbetarrörelsen, däribland Carl Lindhagen som var Stockholms borgmästare, socialdemokratisk riksdagsman och fredsaktivist samt författarinnan Marika Stiernstedt. De förde fram den armeniska frågan i tidningsartiklar, i riksdagsdebatter och vid protestmöten. Vid ett protestmöte för armeniernas sak i Stockholm 1917, talade Hjalmar Branting, den socialdemokratiske partiordföranden som senare blev statsminister i Sverige. Han använde ordet folkmord och blev därmed en av de första att använda denna term. Branting reste också till det nybildade Nationernas Förbund 1920 och talade om ett armeniskt folkmord.
De svenska vänsteraktivisternas engagemang för armeniernas sak avtog dock efter kriget.
Det gjorde inte det engagemang som fanns bland svenska kvinnor inom den ekumeniska missionsorganisationen KMA Kvinnliga Missionsarbetare. Det var en organisation som grundades av svenska kvinnor 1894 för att hjälpa kvinnor i andra länder, däribland de armeniska, och det var den organisation som Alma Johansson arbetade för.
När de svenska kvinnorna läste Johanssons rapporter från fältet agerade de genom samla in pengar och kläder, och de köpte armeniska handarbeten som Johansson sände hem. KMA skrev även petitioner till Nationernas Förbund och hade en delegat som arbetade med lobbyverksamhet för armeniernas sak i Genève. Detta var alltså kvinnor som arbetade med omsorg om de mest utsatta i det lokala, men samtidigt satte sitt arbete i en vidare global, ja kosmopolitisk, kontext.
***
Mer på onsdag!