Det är helt uppenbart att jag inte visste vad jag satte igång när jag frågade om stickning och virkning som rehabilitering. Tack för det förtroende ni visar mig och alla läsare, ni som berättar! Här är ytterligare lite av det som jag har fått. En del har med stroke att göra, annat med andra sjukdomar och skador.
Terapiredskap.
Gunnel skriver:
Jag kämpar själv med stickning efter min tredje stroke. Det är jobbigt med finmotoriken.
Och Johanna:
Jag har hittat stickningen som minnesträning efter en hjärnskakning och utmattning. Det har gett mig oväntat bättre minne!
Sofie får beröm av sin läkare:
Har artros i händerna samt nervskador i axlar och nacke, och min läkare jublar över att jag håller allt elände i schack med handarbete — jag virkar, stickar och broderar. Han har bett mig fortsätta så länge jag bara kan. Och som extra bonus får jag ner min stressnivå.
Här går det undan! Kanske har någon något tips: rundsticka istället för raka stickor eller strumpstickor? Påtning (QuickKnit etc) som ett första steg? Tvåstickesockor, tvåstickemössor och tvåstickevantar för enkelhetens skull?
Gunilla har haft en stroke ganska nyligen:
Jag älskar att sticka men drabbades av en stroke, så min högra hand fungerar inte som jag vill. Känner på mitt garn — men träning ger färdighet.
Boel skriver om sorg:
Stickning är också bra mot sorg av allehanda slag. För mig fungerar stickningen som en plats mellan "sorgens grotta" och "verkligheten". Det meditativa med stickningen lockar mig ur grottan och läker mig, och sedan får kreativiteten, som stickningen också är, mig att vilja ut i livet igen.
Kicki arbetar med rehabilitering av strokepatienter:
Jag har sticka-virka-påta-grupper för strokedrabbade, och jag vill bara säga att detta är jättebra rehabilitering för alla, bara det blir rätt nivå. De som har drabbats av stroke måste lära sig mycket om igen, och de måste få tro på sig själva. Stickningen, virkningen och påtningen är träning för hand och huvud. Glädjen i att skapa något är viktig för alla. Jag har läst att handarbete kan vara lika avstressande som yoga och meditation: långsammare hjärtslag, lugnare andning, ökad koncentration och hjärnstimulans, minskad frustration och ångest.
Kaffe, garn, beskrivning. Sällskap kan också vara bra, eller hur?
Carola skriver:
Bra idé att använda det i rehabilitering. Jag arbetar själv som arbetsterapeut.
Ingrid är också arbetsterapeut och berättar att det första inlägget som jag skrev har blivit diskussionsämne bland hennes kolleger:
Eftersom Arbetsterapeuter på Facebook är en sluten grupp kan jag inte delge vad som diskuterades där angående artikeln, men det var livligt och intressant. Och de flesta var positiva!
Och hennes kollega (fast jag vet inte om de känner varandra) Yvonne skriver:
Jag är legitimerad arbetsterapeut, och det är en fröjd att få ta del av alla vittnesmål om läkningskraften i det långsamma hantverket. Att få utföra en lustfylld aktivitet är en av de bästa rehabiliteringsmetoderna som finns. Den energi och tillfredsställelse som det ger kan sedan användas till nästa steg i återhämtningen på vägen tillbaka till ett friskt liv igen. Det finns mycket forskning inom arbetsterapi som visar det. Fortsätt sticka eller gör något annat som du tycker om!
Berith skriver:
Kan bara hålla med. När jag skulle börja sticka efter mitt "besök i väggen" hade jag ingen aning om hur man lägger upp maskor. Det tog en hel månad!
Benita Regina har vetat det här länge:
En bekant till mig fick stroke i slutet av 1970-talet. Redan då uppmuntrades hon att träna med stickning. Hon sa att det var bästa träningen.
Och Helens kommentar gjorde mig lite rörd:
Tack för att du gör våra röster hörda!
***
Tack än en gång, alla ni som har berättat! Är det någon mer som vill berätta något, eller någon som vill berätta mer, så gör det — jag lovar att sprida så mycket som möjligt så att fler kan få ta del av era erfarenheter och tankar!