I Alingsås finns det ett stickcafé där alla är välkomna och där många hjälpstickar. Jag bad Kerstin Magnusson att berätta lite om det. Tänk att något så påfrestande som en sjukskrivning har kunnat innebära så mycket positivt för så många! Tycker inte ni också att någon borde göra en dokumentärfilm?
Tusen tack till dig, Kerstin, för det som du delar med dig av!
Vad är det för grupp som ligger bakom alla de fina bidragen till Sticka & skicka på bilden?
Det är vårt lilla stickcafé!Hur kommer det sig att ni träffas i Frälsningsarméns lokaler?
Jag har varit sjukskriven i snart tre år och är det fortfarande.
Min läkare tyckte att jag skulle arbetsträna efter ungefär ett år av sjukskrivningen. Det var inte enkelt att hitta en sådan plats.
Efter att ha frågat olika arbetsgivare kom jag på att Frälsningsarmén i Alingsås hade startat en social verksamhet. Där kunde jag kanske hjälpa till?
Det fick jag, så jag började i början av december 2013. Tisdagar och torsdagar var det öppet hus med först frukost och senare sopplunch. Mellan frukost och sopplunch på tisdagar var det allsång. Alltid lika trevligt.
Där träffade jag Barbro Stark, och vi började prata och konstaterade att vi hade stick- och virkintresset gemensamt. Från detta gemensamma intresse kom tanken på att starta ett stickcafé. Hos Frälsningsarmen fanns det lokaler som var bra.Är det en öppen grupp? Berättar ni för andra om den, och hur i så fall?
Vem som helst är välkommen! Vi bestämde oss för torsdagar mellan frukost och lunch, så alla som är med kan stanna och äta soppa om de vill.
Till att börja med bjöds det in på olika samlingar som Frälsningsarmén hade, och det stod med i annonsen i tidningen.
Vi har varit i genomsnitt nio–tio varje gång. Alla har inte stickat eller virkat — vi tycker också att det är viktigt att det finns socialt umgänge. Det finns många som är ensamma.
Mycket prat och skratt. Vi har haft roligt helt enkelt!
Fika har vi alltid på samlingarna. En av er har just börjat sticka — hur kom det sig?
Det är Mang! Hon kommer från Burma och hade sin praktikplats på Frälsningsarmén. Hon och hennes man pratar inte svenska med varandra, och de har inte några barn, så de har inte tagit till sig det svenska språket på det viset, men hon ville verkligen lära sig svenska och kunna förstå och prata.
När vi startade stickcaféet var det självklart att hon skulle avbryta städningen och vara med oss. Hon hade aldrig stickat tidigare, men hon fick stickor och garn och gjorde sin första mössa. Sedan blev det en halsduk. Nästa sak hon skulle sticka ville hon skicka till något barn, så det blev ytterligare en mössa. Hon har blivit duktig på att sticka och betydligt bättre på svenska!Var hörde ni talas om Sticka & skicka? Vad var det som fick er att engagera er i den?
Någonstans såg jag att Slättmissionens Hjälpande Hand hade en insamling.Jag hade vid ett tidigare tillfälle varit i kontakt med dem och läst om deras verksamhet — att de samlar in och skickar till många olika områden i världen där det behövs hjälp.
Vi berättade om insamlingen på stickcaféet, och de som ville vara med hakade på. Resultatet blev tröjor, sockor, vantar, mössor. Vad ska ni göra nu när insamlingen avslutas?
På sista stickcaféet bestämdes att till hösten, närmare bestämti början av september, startar vi igen. Det var alla eniga om. Då ska vi prata om vart det vi gör ska gå.
Har ni några favoritmodeller som ni vill tipsa andra om?
Min favoritmodell är Två trådändars lilla kofta.
***
Ni som bor i närheten av Alingsås, kom ihåg att torsdagsförmiddagarna från och med början av september är stickcaféförmiddagar!