När jag funderade på vilka jag skulle vilja intervjua här på Ett varv till-bloggen, vilka som skulle kunna inspirera oss allihop, då tänkte jag direkt på Soili som uppmuntrar alla och sprider massor av idéer på sina bloggar Soan pysslar, Soili (här hos Hemmets Journal) och Restgarner får ett nytt liv. Och hon tackade ja! Här är hon och hennes svar på mina frågor. Tusen tack, kära Soili!
***
Idag har min dotter och jag varit på stickcafé, och då bad jag henne att ta ett kort på mig. Här sitter jag i full färd med en "Femtimmarskofta med tvist", en variant av stjärnmaskor som jag hittade hos en finsk bloggerska. — Soili
Soili, du är ju en otroligt flitig hjälpstickare. Vem var det som lärde dig att sticka?
Jag kommer inte ihåg vem som lärde mig konsten att sticka. Farmor eller någon av mina kusiner … minns inte. I vår släkt handarbetade alla, vad jag kan komma ihåg. Till och med min pappa stickade ibland. Så det har alltid funnits garn och tyg i vårt hem.När jag var barn i slutet av 1940-talet fick man inte sitta sysslolös. Om inget annat, så fanns det strumpor att stoppa. På den tiden var det hemstickade långstrumpor som gällde — usch, de var stickiga. Det var ju efterkrigstid i Finland, ont om pengar och ont om allt annat också för den delen. Stickade plagg repades upp, och garnet tvättades och stickades till nya plagg.Garnet kunde ibland omvandlas fyra–fem gånger. Sista anhalten var sockor och vantar.
Vad var det första du stickade?
Det första plagg jag kommer ihåg var en kofta till mig själv. Hur gammal jag var minns jag inte, men jag vet att jag skulle åka till mormor på sommarlov.Jag ville ha garn med mig till en kofta.
Mamma suckade och sa: "OK, men det blir nog inget av med den stickningen … förstör inte garnet … för det blir väl så att jag får avsluta det du börjar på."Jag berättade det för mormor, och hon sa: "Nu ska vi visa mamma att du visst kan sticka en kofta!"Halva koftan var klar när jag kom hem efter lovet.
Jag får väl säga att resultatet av det blev att det blev min uppgift att förse familjen med vantar och raggisar och långstrumpor. Det var lite tufft på den tiden.
När började du sticka för att ge bort?
Min välgörenhetsstickning satte fart när jag gick i pension 2003.Innan dess stickade jag mest för hemmabruk, och lite på beställning.
Jag brukar säga att stickning är mitt "röka" — jag går ingenstans utan att jag har en liten stickning med mig. Det är inte alltid jag tar fram den, men den finns i min väska ifall … ifall … det passar sig att man drar några varv med stickorna.
Restgarnskofta efter Två trådändars lilla kofta-beskrivningen.
I vilka sammanhang handarbetar du tillsammans med andra nuförtiden?
Nu bor jag på ett trevligt seniorboende. Vi har ett café här i huset, och där sitter jag nästan varje dag med mina handarbeten. Jag varvar stickning, virkning och grönländskt pärlbroderier. Pärlor har jag sytt i nio år.Tanterna gillar att titta på allt jag pysslar med … om inte annat så är det ett trevligt samtalsämne.
De flesta tanterna är bra mycket över 80 år, och deras fingrar klarar inte att hålla i stickor och virknålar, men glädjen är stor när de ser vad jag gjort och när jag berättar om alla insamlingar som finns — jag tror att jag är den enda som är aktiv datoranvändare. Jag brukar berätta bland annat om Manduar.
Vi har ett "Seniorernas Stickcafé" på måndagar mellan halv två och tre.Jag bytte namn på syjuntan — det låter så tråkigt — och caféchefen tyckte också att det lät trevligare. Egentligen tänkte jag att jag skulle inspirera de andra tanterna, men det är bara en som har hakat på. Hon stickar små hjälmmössor och tossor som jag skickar vidare med mina paket. Men en positiv hejaklack, det har jag!
Jag minns att du virkade in en krycka en gång — det verkar som om garn och handarbete hjälper dig genom det som inte är så roligt. Vill du berätta något om det?
Ja, det där med min krycka är en historia för sig.I oktober 2010, efter flera urinvägsinfektioner, fick jag veta att jag hade cancer i urinblåsan, en stor en som hade invaderat blåsan ordentligt.Jag opererades i mars 2011, och blåsan togs bort. Nu har jag ett fint hallon på magen, urostomi, det funkar bra. Det är bara det att kroppen inte orkar riktigt med längre, lite yrslig har jag blivit — därav min "Herr Nisse", kryckan alltså. Man är ju rädd att ramla.
Du läser ju finska också — ser du någon skillnad mellan stilarna och idéerna i dina två länder?
Jag bläddrar ofta bland de finska bloggarna. Finska bloggare stickar väldigt mycket vantar och sockor. Deras bloggar är … hur ska jag säga … lite mer jordnära eller rekorderliga, om du förstår. Inte så hypermoderna. I alla fall har jag inte stött på några.Det ser man i mönstertidningar också: att modellerna är lite "off" så att säga.Den finska sticktidningen Novita har börjat säljas här i Sverige, äntligen, och på svenska. Det kommer fyra nummer per år om jag inte minns fel. Modellerna ser lite gammalmodiga ut, en del i alla fall.
Sticka eller virka, vad är roligast?
Jag gillar nog både att sticka och virka — och så krokning, förstås, en sorts virkning.
Vilka är dina favoritmodeller?
Min favoritmodell är Femtimmarskoftan. Den ger så stort utrymme till egna "utsvävningar"! Nu har ju Två trådändars lilla kofta dykt upp som en god tvåa.
Har du något bra tips till en som är nybörjare på stickning eller virkning?
Kanske att börja med en enkel modell som man klarar av.De små västarna som finns i böckerna är bra att börja med.Mössor är enkla att virka.Om man vill göra sockor så kan man prova sticka på två stickor.