Ewa från Halmstad är på Samos i Grekland med sin man Magnus. Det är semester, men också hon har mött syriska flyktingar, och jag bad henne att berätta om det. Inga bilder — det kändes inte rätt att fotografera dem, skriver hon. Bra att någon resonerar på det viset också, eller hur? Tack för att du delar med dig av det du har upplevt, Ewa!
***
Vi mötte idag tolv stycken som kom och gick i den 30-gradiga värmen.
Fyra vuxna, resten var barn, små barn.
De hade kommit med båt tidigt på morgonen och redan gått en dryg mil i värmen. Uppför bergen. En mil kvar till Samos stad.
Vi mötte idag fyra vuxna män. Ingen packning, en med trasiga skor, inget vatten.
Vi mötte idag ett litet barn med föräldrar. Barnet grät, föräldrarna var trötta. I två ryggsäckar var deras liv.
Lite vatten, lite frukt, hjälpa till med transport en bit på vägen … Kanske kunde vi ge lite ljus åt dagen till några medmänniskor. Kanske lite hopp.
60 miljoner är på flykt just nu i vår värld.
Några hundra ser vi denna veckan. Några med små ryggsäckar, de flesta utan packning.
Det började med att vi mötte några som frågade om vägen till polisen. Vi var på väg till stranden på våra mopeder. När vi hade kört förbi några till, flera barn, vände vi och åkte och köpte vatten och frukt . Vi stannade hos dem som inte hade vatten, delade ut det och pratade några minuter.
Nästa dag mötte vi familjer med små barn, och Magnus körde en hel familj med mamma, pappa och en liten gråtande tvååring på mopedn en mil uppför bergen till Samos stad där polisen finns. Vi hade med vatten och frukt och visade vägen .
Jag ville bara skriva några rader, inte framhäva våra insatser som är mycket små, utan kanske väcka någon. Jag är trött på alla bilder och allt som alla skriver om fina middagar, fina vänner, fina bad och annat — och jag är ju en del av det. Det händer något med en när man har mött några av dem, känt deras handslag, sett förväntan men också förtvivlan i deras ögon.
***
Tack, Ewa!
Faktum är att Läkare utan gränser uppmärksammade problemet med hur flyktingarna reser i underdimensionerade båtar över havet och tas emot i Grekland, och särskilt på Samos, för flera år sedan. Här är en debattartikel som deras ordförande och generalsekreterare skrev sommaren 2010. Jag minns den — men jag kan inte ha förstått hur illa det var. Hur många av oss gjorde det?
2013 rapporterade Ekot att antalet flyktingar som steg iland på tre grekiska öar (Samos var en av dem) hade ökat med mer än 2000 procent på två år.
I helgen läste många av oss om den övergivna kylbilen i Österrike.
Bild från Rädda Barnens namninsamling Inget barn ska dö på Medelhavet.
Vad vi kan göra? Ja, att kritisera vänner och bekanta för att de inte bryr sig om omvärlden leder kanske inte till så mycket bra. Men tala om det, överallt, det måste vi ju göra. Och tipsa alla om lokala initiativ, som Hannas mössinsamling och danska Annes insamling (som vi inte kan delta i men som vi absolut kan bli inspirerade av!), och stora organisationers hjälpinsatser, som UNHCR:s, Rädda Barnens, Röda Korsets och Läkare utan gränsers. Rädda Barnens namninsamling kan vi be alla vi känner att skriva under!