”Jag tänker på dem jag stickar till”

Igår kunde man läsa en intervju med Jennifer i Dagen. Idag kan man läsa den här på Kyrkkaffebloggen!

***

”Vitsen är att tänka på dem man stickar till”

Jennifers mössor, tröjor, koftor och halsdukar finns i Stockholm och Riga – snart också på Panzisjukhuset

– Nu är jag på mössa nummer 30, säger Jennifer Sandberg.
När den här intervjun publiceras har det antagligen blivit många fler.
Att sticka för att hjälpa har blivit en stor del av Jennifers liv.

– Det var när jag gick på dagis som jag började virka. Mamma lärde mig att virka med fingrarna, och jag virkade långa ormar. Sedan dess har jag hållit på. Jag har virkat otroligt mycket. Men det var inte förrän 2006 eller 2007 som jag började sticka.

Jennifer Sandberg i Västerås hör till dem som inte kan se fram emot sommarledighet med samma förväntan som alla andra. Hon är utbildad taxichaufför och har blivit påkörd bakifrån och skadad i nacken två gånger. Efter den första whiplash-skadan lyckades hon ta sig tillbaka till arbetet, men den andra gjorde det otänkbart. Under terminerna går hon på rehabilitering med bland annat träning i varmvattensbassäng två gånger i veckan. På sommaren är rehabiliteringen stängd.

– Jag fick trappa ner träningen i några veckor för att vänja mig, och samtidigt trappa upp smärtmedicinen. Det är klart att jag skulle önska att de hade öppet …

Skadorna har också gjort Jennifers gamla hobby, att vara bilkårist, svår att utöva. Som tur var hade några vänner tagit med henne på stickcafé så att hon hade hittat en annan.

– De lärde mig räta maskor, och så fick jag hålla på. I början trodde jag hela tiden att jag hade tappat en maska och plockade upp tråden mellan maskorna, så det blev väldigt många maskor … Men det första jag stickade var ett par riktiga raggsockor till mig själv. De som var på stickcaféet sa hur jag skulle göra, och det blev bra.

Ganska snart hittade Jennifer Hjälpstickan, som samlar in varma mössor, halsdukar, sockor och vantar till hemlösa. Dit skickade hon sin första halsduk och sedan mycket annat.

För ungefär ett år sedan upptäckte hon Stickhjälpen, som stöttar barnfamiljer i Lettland. Dit skickade hon i våras 25 kilo kläder i fem stora lådor – allt var inte stickat, men mycket. Set med Femtimmarskofta och Rigamössa till nyfödda har hon gjort många av, till exempel.

Nu i sommar har Värma liten fått mycket av hennes tid – en dansk modell som kallas Navelsträngsmössan har blivit en favorit, och när vi talas vid är hon på mössa nummer 30.

– Vitsen är att tänka på dem man stickar till, säger hon. När man är säker på att det man stickar kommer fram känns det personligt och roligt. Stickhjälpen har gett mycket respons, och jag har fått se bilder när barnen provar kläderna. Det är något annat än att stoppa saker i en UFF-container, om man säger så.

Små stickningar blir inte tunga och anstränger inte nacken eller axlarna så mycket. Jennifer stickar alltid på rundsticka eller strumpstickor för att göra det extra ergonomiskt, och hon tar paus och gör sina rörelser från rehabträningen när det behövs.

– Jag sitter så länge som jag klarar. Det är ganska mycket envishet.

Rundstickandet fyller också en annan funktion:

– Jag har inget emot att sy ihop delar, men jag vill att det ska vara effektivt! Jag gör om nästan alla beskrivningar, tröjor och koftärmar till exempel, så att jag kan sticka dem runt och slippa sy. Annars är det lätt att saker blir liggande.

Men visst går det åt väldigt mycket garn hemma hos Jennifer?

– Jag får garn av folk hela tiden, på stickcaféet till exempel. Det är många som börjar på en tröja och kommer en bit, och så ger de mig alltihop, eller också har de köpt roliga nystan på Syfestivalen och kommer inte på vad de ska göra med dem, eller så får jag smånystan som har blivit över. Men garnet brukar tala om för mig vad det vill bli. Jag tycker att det är roligt att återanvända och kombinera.