Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv PMU

En ny bok om arbetet på Panzisjukhuset

Birger Thureson, journalisten som skrev boken De glömda kvinnornas röst för tolv år sedan, har varit i DR Kongo igen och intervjuat en rad kvinnor som har fått medicinsk och psykologisk hjälp på Panzisjukhuset. Av de intervjuerna har han gjort en ny bok. På tisdag kan man lyssna på en livesändning på PMU:s Facebook-sida där han berättar tillsammans med några av PMU:s anställda som var med på resan.

Victoria på Panzisjukhuset

På nyårsafton skrev Victoria Edström från Uppsala på Facebook om sitt besök på Panzisjukhuset i DR Kongo. Hon åkte dit för att hälsa på sin syster som arbetar där och kom hem med många intryck:

 

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet.

Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka: nu dör jag. Sedan tänker jag: nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dem. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Victoria (till höger) och hennes syster Carolina tillsammans med Denis Mukwege. Foto: privat (lånat från artikeln i tidningen Metro)

Och där någonstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum.

Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Denis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen.

En av salarna på Panzisjukhuset. Foto: Victoria Edström

Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta.

Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet.

Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer.

I något slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv.

Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.

Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffa, han tror att lilla jag kan göra något.

Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat.

Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner — du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Omtumlad lämnar jag hans kontor.

Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder.

Sedan har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?

Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp.

Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det.

Sedan tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Något slags uppgift, någon mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig.

Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Om du vill veta mer:

Magda Gads artikel i Läkartidningen

Sida berättar om läget

Om du vill vara med och ge:

PMU
Läkarmissionen

***

Det är många som har skickat Victorias text vidare på Facebook — så många att tidningen Dagen har intervjuat henne om det, och tidningen Metro också. Victoria sa ja när jag frågade om jag fick publicera hela texten här — tack, Victoria!

Ni som har varit med i hjälpstickningsarbetet ett tag vet ju att startpaket för nyfödda är något som används hela tiden på Panzisjukhuset. Både PMU och Human Bridge (som arbetar tillsammans med Läkarmissionen och Erikshjälpen) tar emot. Just nu arbetar också Karin Wiktorsson på eget initiativ med en liknande insamling för prematurbarnen på Panzisjukhuset eftersom släktingar till henne reser dit för att arbeta och kan ta med paket. Här kan man gå med i den Facebook-grupp som hon har startat.

Många av er vet också att hantverk är en väg tillbaka till livet för många av kvinnorna som får vård på Panzisjukhuset. På Dorkas, ett slags rehabiliteringscenter, är virkning en av de saker de ägnar sig åt.

Vill du berätta för fler, och utanför Facebook? Skriv till maria.bard[at]pmu.se och be om informationsmaterial att dela ut!

Vart ska vi skicka det vi stickar (och virkar, och syr)?

Många som jag träffar när jag berättar om hjälpstickning stöder ett visst biståndsprojekt sedan många år. Det är ju jättefint. Ungefär lika många frågar vad som behövs, och vart man kan skicka. Det är minst lika fint! Så här kommer en adress-  och behovslista — hjälp gärna till med att fylla på den!

Tillverkat på sticka & skicka-caféet i Hagakyrkan i Örebro. 

Erikshjälpen och Human Bridge skriver:

Ett [start]paket [för nyfödda] bör innehålla:
en filt (ca 60×80 centimeter),
frottéhandduk,
tvättlapp,
barntvål,
tre tygblöjor (70×70 centimeter),
två bodys stl 56–68 eller skjortor/tröjor och byxor,
en tröja eller kofta + mössa i samma storlek som övriga kläder
samt fyra säkerhetsnålar till tygblöjorna.

Lägg allt utom säkerhetsnålarna på filten, vik ihop till ett paket och fäst med nålarna.

Märk paketet med Babypaket och lämna det till personalen på någon av Human Bridges depåer eller skicka det direkt till huvudkontoret i Holsbybrunn:

Human Bridge Stiftelse
Box 1/Bergmossevägen 8
570 15 Holsbybrunn

Vi tar naturligtvis alltid emot babykläder även om det inte är ett komplett paket.

***
PMU tar också emot startpaket för nyfödda, och många av dem delas ut på sjunghus i DR Kongo:

Ett komplett babyset ska innehålla
mössa,
kofta,
ett par byxor,
ett par sockor
och gärna en filt.

Materialet i kläderna ska vara lätt att tvätta (viktigast är alltså att undvika garner som lätt filtar ihop sig, och det är också bra om de torkar snabbt).

Kläderna ska i första hand vara i storlek för nyfödd, men på nutritionsavdelningen finns det lite större barn som inte heller har något, så storlekar upp till ett år är också användbara. Märk paketet med klädstorleken.

Filten ska vara minst 56×70 centimeter, gärna större. Stickad filt, virkad filt, dubbelsydd tygfilt, fleecefilt allt går bra, bara det är lätt att tvätta. Gör man filtar med många garnsnuttar eller med rutor får man tänka på att fästa trådarna supernoga eftersom tvättmetoden kan innefatta en del gnuggande!

Både stickade och sydda byxor går bra till de nyfödda. Till äldre barn är det nog bäst med sydda byxor.

Sockorna kan också vara stickade eller virkade babyskor, eller köpta babysockor.

Alla klädpaket vacuumpackas i Vårgårda, så märk paketet eller påsen med klädernas storlek. Plastkasse eller tygkasse, en till varje paket, är bra!

I Kongo kompletteras varje babypaket med fyra tygblöjor. Vill man skicka med tygblöjor i sitt paket så går det bra! Man kan också lägga i en mjuk leksak som tål vacuumpackningen.
Gör man inte kompletta paket så är det bra om man skriver i ett följebrev vad det är i lådan eller påsen, så kan personalen komplettera.

PMU
Skattegårdsgatan 1
447 35 Vårgårda

***

Kathrin och hennes vänner stickar och skickar till Slättmissionens Hjälpande Hand. Foto: Kathrin Schwan

Slättmissionens Hjälpande Hand tar gärna också emot babypaket och dessutom alla sorters barnkläder, leksaker, barnvagnar och annat som passar barn (och som inte är på svenska, eftersom mottagarna finns utomlands), och adressen är

Slättmissionens Hjälpande Hand
Stenum Romlycke
532 94 Skara

Vill man att innehållet ska gå till något särskilt ställe, till exempel Sukuta i Gambia eller de romska barnen i Rumänien, så kan man skriva det på paketet eller i ett brev som man lägger i paketet.

***

Brödet och Fiskarna tar emot babypaket som skickas till flyktingläger i Västsahara — och allt som kan säljas i organisationens second hand-butiker. Svenska kyrkan i Malung har en grupp som tillverkar paket och gärna tar emot bidrag till dem. I Nora finns en annan grupp som arbetar med samma sak. Annars finns inlämingsplatser i Västerås (tre stycken), Enköping, Bålsta, Kungsör, Köping och Eskilstuna. Lista med alla adresser hittar man här.

***
Alla sorters stickade, virkade och sydda kläder i alla storlekar, leksaker och ritmaterial tar Barnhem Lodz emot. Det är en svensk-polsk barnfamilj, bosatt i Polen, som har möjlighet att ordna frakten utan kostnad, och kläderna går direkt till utsatta familjer och barn på institutioner i Lodz och Warszawa, bland annat genom en nunna som heter Ludwika och som har kontakt med många barnfamiljer.

Insamlingsplatsen är Göteborg, och vill man lämna in något hör man först av sig till Monica Engström, monica@lodzbarnhem.se

***

Solberga nära Kungälv finns Nordisk Östmissions insamlingscentral. Där tas kläder och mycket annat emot, sorteras och packas så att det kan transporteras till något av de länder i Östeuropa där det behövs. Det finns också en inlämningsplats i Göteborg. Såhär presenteras hjälpsändningsverksamheten på organisationens webplats:

Ett av många glädjeämnen i NÖ är klädinsamling och transporter till öst! Våra trogna medarbetare i Solberga arbetar med stor energi med kläder och annat som kommer till vårt huvudlager. När det blir fullt går allt iväg till öst och delas ut genom lutherska församlingar.

Alla slags kläder för barn, ungdomar och vuxna är välkomna. Kryckor, käppar, rollatorer och rullstolar (om sådana finns) tar vi också gärna emot. Varje lördag är lagret vid Solberga kyrka öppet kl. 911. Våra medarbetare Elsie (0303-526 12) och Sylvia tar emot och går igenom allt och packar i lådor. I Göteborg kan man kontakta Bengt Westholm, 031-69 18 09. Vi förmedlar gåvor vidare till Solberga.

***

I Alunda finns Öppen hand som har en second hand-butik till förmån för hjälparbete i Rumänien, Moldavien och Estland och som också skickar hjälpsändningar till de länderna. Dessutom arbetar Öppen hand med att stötta flyktingar som har kommit till Sverige.

Omärkta kläder läggs till hjälpsändningarna — tycker man att det går lika bra att de säljs här och bidrar med pengar istället så skriver man en lapp om det.

***
I Kristianstad finns Östermalmskyrkan, en samarbetskyrka som har vänner i Litauen och kör med hjälpsändningar dit.

Varannan onsdagseftermiddag, udda veckor, är det stickcafé på andra våningen. Alla är välkomna, och då går det också bra att lämna in bidrag. Annars ska det nog gå bra att posta:

Östermalmskyrkans församling
Litaueninsamlingen
Lasarettsboulevarden 6
291 33 Kristianstad
***
Bidrag till AFFC:s arbete i Manduar i Gambia, främst textilbindor och blöjbyxor men också till exempel damtrosor i alla storlekar och enkla tygblöjor (lakanstyg, 70×70 centimeter, sicksackade kanter), skickar man till

AFFC
c/o Marie Boberg
Gunnarsbo 98
791 93 Falun

***

Bor du i eller i närheten av Västervik? Biståndsgruppen i Marieborgskyrkan tar emot barnkläder och förmedlar dem till hjälpprojekt:

Marieborgskyrkan
Biståndsgruppen
Ängalundsgatan 8
593 35 Västervik

***

Linda som har varit i Loki i Rift Valley i Kenya (där Birgitta och Kea Arnlund arbetar) och lett en sykurs tar gärna emot tunna filtar och spädbarnskläder till startpaket. Kontakta henne genom hennes blogg, lindawestermark.blogg.se, om du vill hjälpa till!

***
Du som vill hjälpa till med något här i Sverige — här är några platser där det behövs olika handgjorda saker:

Hjälpstickan tar emot hemstickade (enbart hemstickade!) mössor, vantar, sockor, halsdukar och tröjor till hemlösa och andra utsatta, främst män. Det finns inlämningsplatser på många håll i landet, och det insamlade delas ut av olika organisationer och församlingar. Göteborgsfilialen tar gärna emot stickat och virkat till barn också.

En av Lindas björnkramar. Foto: Linda Westermark

Björnkramar —  Linda som gör startpaket till Loki klär också på IKEA-nallar och ser till att barn som behöver något extra får en. Var med och skänk nalle, porto, sydda/stickade/virkade nallekläder eller alltihop!

Maria klädförråd i Malmö tar gärna emot barnkläder och babypaket (för svenskt klimat) till utsatta familjer — du som vill lämna eller skicka något, kontakta förrådets ansvariga!

Göteborgs Räddningsmission tar gärna emot spädbarnskläder och barnkläder det finns en öppen förskola särskilt för romska barnfamiljer, och många av dem har kommit till Sverige med väldigt lite och behöver påfyllning. Startpaket med lite olika plagg till nyfödda är mycket välkomna!

Ambulansnallar — Röda Korsets Kolumbinas i Växjö ser till att ambulansförarna i Kronoberg har stickade nallar med sig till barn som måste åka ambulans. Fråga din lokala Röda Korset-krets om de inte kan ta kontakt med närmaste räddningstjänst eller akutmottagning!

Giving People berättar på Facebook om specifika behov i barnfamiljer i Sverige, men man kan också höra av sig till deras samordnare och fråga om de vill ha ett litet lager med till exempel strumpor.

Alldeles nya Mammaboxen och Välkomstverket finns på Facebook och förser på olika orter nyanlända barnfamiljer med vad de behöver.

Bergsjöns församling i Göteborg stöttar många nyanlända och andra som lever i utsatthet. De tar emot kläder tisdag–fredag 13–15.

Raggsockor för Syrien finns också på Facebook och samlar in handstickat och andra kläder till syriska flyktingläger i Libanon under ganska korta perioder före en utdelningsresa för att inte behöva ha lagerlokal.

Håll utkik!

Nu i helgen hörde jag om ytterligare ett par verksamheter som har funnits länge och som verkar fungera bra, så jag ska försöka ta reda på mer och komplettera listan snart!

Elisabeth på Panzisjukhuset

I augusti reste Elisabeth Hammarberg, som är kommunikationschef på PMU, till Kongo med ett stort bagage — de mössor och andra babysaker som hade kommit in under de första veckorna med Värma liten. Jag bad henne att berätta något om sin resa bara för Kyrkkaffebloggens läsare — så varsågoda, alla stickare, virkare och andra supportrar!

***

Elisabeth Hammarberg. Foto: PMU

Det har gått en dryg månad sedan jag kom hem från min resa till DR Kongo, mitt första besök i landet och mitt första besök på Panzisjukhuset. Det var lite omtumlande att plötsligt vara där, på det sjukhus jag läst så mycket om, som representant för PMU berättat för andra om och samlat in pengar till. Sedan stod jag plötsligt där, ansikte mot ansikte med dessa kvinnor.

Veckan som jag var där var så fylld av upplevelser och möten att det var svårt att hinna ta in allt. Men i tanken har jag många gånger vänt tillbaka till Bukavu. Till myllret av människor, de mer eller mindre farbara vägarna ut till Panzi och Panzisjukhuset, de små ”butikerna” längs vägen där människor försökte sälja några få varor som de kunde avvara, eller kanske måste avvara för att få pengar till annat, men framför allt till kvinnorna jag mötte där. Jag minns Alima, en stark kvinna i ledande ställning som berättade hur två av hennes systrar och flera av hennes vänner drabbats av det sexuella våldet. Nu gick hon i ett av de främsta leden i manifestationen mot våldet. Hennes hälsning till omvärlden var: ”Vi behöver stöd från våra vänner runt om i världen, vi behöver att ni står upp tillsammans med oss för freden.”

På BB-avdelningen. Hexagonkofta och mössa överlämnade.

Tänk att vardagen kan se så olika ut, att villkoren vi lever under kan vara så totalt annorlunda för en kvinna i min ålder som föddes i Kongo istället för i Sverige. För mig som mamma till två pojkar känns det som en självklarhet att jag kan ge dem det som de behöver av mat, kläder, trygghet och så vidare. Tänk att vara mamma och inte ha den möjligheten …

Jag minns också den oerhörda glädjen hos Jeanne när jag, som hennes första kund, köpte några virkade tvättlappar av henne. På Panzisjukhuset och Dorkas kvinnocenter får kvinnor som inte kan återvända hem chans att lära sig hantverk av olika slag och framför allt lära sig att de kan få en inkomst genom att brodera, sy, sticka, fläta korgar eller göra dockor. Tillsammans med samtalsstöd och traumabearbetning är det en oerhört viktig del i deras rehabilitering och i arbetet med att bygga upp en ny framtid.

Nyfödd och försedd med filt och randig mössa.

På sjukhuset besökte jag dels avdelningen där kvinnor med svåra gynekologiska skador får vård. Skadorna hade uppkommit på grund av sexuellt våld eller svåra förlossningar.  Jag deltog i en morgonsamling och vi sjöng och gjorde morgongymnastik tillsammans. De sjöng med sådan övertygelse och glädje, men samtidigt kunde jag skymta sorgen och vemodet i deras ögon. Jag kommer speciellt ihåg ögonen hos en flicka i 14–15-årsåldern som ingick i gruppen.

Mamma visar upp en gång till.

Jag besökte också förlossnings-avdelningen där kvinnorna låg i rader med sina nyfödda små. Jag måste säga att det var med blandade känslor som jag gick in i salen tillsammans med fotografen. De har blivit fråntagna så mycket, jag ville inte ta ifrån dem deras privatliv också. Men samtidigt var det en otroligt skön känsla att få berätta om alla här hemma i Sverige som suttit och stickat mössor, koftor, filtar till dem och deras små barn.  Det kändes som att jag fick komma med en hälsning om att de inte är bortglömda. Det finns människor på andra sidan jorden som bryr sig. Det var roligt att få lämna över allt det stickade. Det var härligt att se glädjen i deras avvaktande ögon när de fick de små plaggen till sina barn. Men bäst var nog ändå att få lämna över hälsningen ”det finns någon som bryr sig”.

Elisabeth Hammarberg