Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hjälpstickningsträffar

En vanlig måndagskväll

Det är något problem med Egmonts webbplattform, och ett av resultaten är att jag inte kan länka hit till bloggen från Facebook. Ett annat är att det inte går att söka här på bloggen eller länka från ett inlägg till ett annat. Jag hoppades att det skulle gå snabbt att reda ut det och tänkte att jag skulle vänta tills allt fungerar igen …

… men nu kan jag inte låta bli att berätta om hjälpstickningskvällen i måndags i Korsets församlingsgård i Kalmar.

Louise och Marianne tog kontakt med mig i höstas och berättade att de hade tänkt att alla som vill på deras stickcafé skulle kunna arbeta med babypaket det här året. Jag var där och hälsade på ett par gånger, och vi pratade om idéer och praktiska lösningar, och nu ville de ha en temakväll och bjuda in fler.

Foto: Staffan Holmquist

Det blev definitivt fler än vanligt! Till och med några som inte kände någon annan där men som hade sett en annons i en av lokaltidningarna.

Ganska många hade också tagit med sig färdiga plagg och filtar för att lämna dem till babypaketshopplockningen. Här är en så kallad monsterruta …

… och här, i samma färgskala, är Tant Koftas Den runda filten (eller en modell som liknar den).

En roströd filt i strukturstickning och en virkad filt i blå och turkosa toner var det också många som beundrade.

Som tur var för mig var det en deltagare som hade haft med sig den här koftan. Jag brukar kalla den för Röda korset-koftan, och jag brukar alltid nämna den eftersom den är så otroligt smart konstruerad och så klassisk och populär. Den tidigaste beskrivningen som jag har hittat finns i en 1950-talsbok från Aktiv hushållning, Vi syr, Vi stickar, Vi virkar:

Och den senaste finns i Celia B Dackenbergs bok som kom ut förra året, Lånat, sparat, ärvt och nytt:

Själv minns jag den mycket tydligt från Röda korsets babypaketsmapp som vi använde i Röda korsets sygrupp i Slätthög på 1980-talet när Röda korset samlade in massor av kläder och babypaket. Ett kopierat A4-papper skrivet med de skrivmaskinsbokstäver som var ganska moderna då!

Tack vare att det fanns ett färdigt exemplar på plats och ett halvfärdigt på en deltagares stickor den här kvällen kunde alla som ville titta noga på hur koftan är gjord och beundra den.

Jag hade med mig en del plagg för att visa dem, men några lämnade jag också till hopplockningen. Den här fina tröjan som Karin (visst var det du, Karin?) skickade till mig inför en fotografering förra våren blir en del av ett babypaket nu.

Här syns en av Karins pastellrandiga tröjor och en blå (en annan stickare skrev häromdagen på Facebook att hon nog har stickat minst hundra exemplar av Två trådändars lilla tröja — jag blev helt tagen!) plus Röda korset-koftan och tre Kristbergskoftor med mössor till.

Och här är ett set med Kristbergskoftan, hjälmmössa och sockor. Plus en till av Karins tröjor!

Louise berättade att gruppen har fått kontakt med en av second hand-affärerna i Kalmar och löfte om att alla babypaket som lämnas in där åker till Human Bridge/Erikshjälpen-depån i Holsbybrunn. Perfekt!

En vanlig måndagskväll — men ovanligt färgglad och varm! Tack alla ni som var med, och tack Louise och Marianne för inbjudan!

Snart i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 3

Om ett par veckor har jag lovat att vara med på ett stickcafé här i Kalmar och berätta om babypaket — det är Louise och Marianne som har frågat. Jag har varit med där ett par gånger tidigare, och vi har pratat lite grann, men nu blir det en lite mer offentlig presentation. Såhär:

Välkomna!

Ilemera

Det blev ett intensivt dygn på Örtagården, i alla fall de vakna timmarna, så jag hann inte fotografera någonting. Men jag måste berätta om ett av de föredrag jag lyssnade på!

Foto: Ge det vidare

Under de år när jag var mycket i Örebro var jag med i körer och annat i en församling som heter Olaus Petri, och där var många och särskilt ungdomsgruppen engagerade i att samla in pengar till ICCO, Ilemera Carpentry Centre for Orphans, en skola som utbildar föräldralösa tonåringar i nordvästra Tanzania i snickeri och sömnad och egenföretagande. På Örtagården var en av de svenskar som var med och grundade skolans svenska insamlingsorganisation, Ge det vidare, med och berättade om skolan!

Foto: Ge det vidare

Den började i ganska liten skala med att en man undervisade några tonårspojkar. Men det fanns en nedlagd missionsstation i Ilemera, och dessutom en ganska stor byggnad som hade byggts till en konferens och använts som inkvartering då, och nu har skolan fina lokaler och ger tonåringarna en intensiv tvåårig utbildning i hantverk, matematik och ekonomi. En del av dem som har gått den arbetar ensamma på sina hemorter, andra har slagit sig ihop två och två. En del som inte har kunnat flytta hem igen därför att de inte har blivit väl behandlade av de släktingar eller grannar som de har vuxit upp hos har fått hjälp att etablera sig på nya platser.

Foto: Ge det vidare

Barbro Olson som berättade för oss känner föreståndarparet sedan många år och har också lärt känna många av eleverna lite grann. Hon och hennes man Per-Olof var missionärer på en annan plats i Tanzania för många år sedan. Deras yngste son var ganska liten när de flyttade hem till Sverige, och de bestämde sig för att resa till Tanzania med honom för att han inte skulle vara den ende i familjen som inte hade några egna minnen därifrån. Det var på den resan de hamnade i Ilemera.

Ett problem i Östafrika är att ”allt” finns men att kinesiska företag dumpar massor av varor av mycket låg kvalitet där. Så det finns verktyg av alla slag för snickare — men de är så dåliga att de kanske bara håller i ett par veckor. Och det finns symaskiner att köpa, till och med trampsymaskiner som är det som behövs när eltillförseln är ojämn — men de håller inte mycket längre. Därför fraktar Ge det vidare fortfarande skänkta svenska verktyg och symaskiner till skolan. Det är krångligt men nödvändigt för att ungdomarna ska kunna fortsätta med sina nya yrken. Varje avgångselev får nämligen vid examen den utrustning som hon eller han behöver för att starta sin verksamhet.

Om man vill ge en gåva eller höra när nästa sändning kommer att skickas kan man ta kontakt med Barbro!

Vad jag ska berätta om i helgen

Av Posted on Inga taggar 3

På fredag börjar kvinnodygnet på Örtagården. Arrangörerna, Gunilla och några vars namn jag inte vet än, har ordnat flera presentationer under dygnet. Två av dem ska jag göra. Här är det som kommer att hända då.

Sticka för att värma
Med våra händer, ett par stickor eller en virknål och lite garn kan vi värma frusna barn och vuxna både här hemma och i andra länder.
Anna Braw, som hjälpstickningsbloggar och har arbetat med en rad Sticka & skicka-insamlingar tillsammans med Hemmets Journal och olika hjälporganisationer, berättar om vad vi kan göra, om hur vi kan inspirera varandra och om hur det vi gör kan resa ut i världen för att sprida hopp och rädda liv. Det är stora ord – och arbetet börjar alltid med en ögla!

Ett av Stinas babypaket — jag brukar visa det som exempel. Foto: Stina Duvenett

Första tillfället: Behöver inte de stora barnen kläder?
Babypaketsinspiration och babypaketsinformation — om babypaketens innehåll, om vilka enkla modeller som kan passa, om samarbeten, om mottagarorganisationer och om varför vi håller på så mycket med paket till nyfödda.

Andra tillfället: Uppifrån och ner
En rad superenkla koftor, tröjor, västar och slipovrar som stickas helt utan montering och ofta med bara två trådar att fästa — ta med anteckningsblock, ett par tomma stickor och lite restgarn! Vi tittar på bilder, går igenom tillvägagångssätt och känner på färdiga modeller. Kanske känner du redan till Femtimmarskoftan, Två trådändars lilla kofta och Lilla tuffing, men det har hänt mer sedan sist!

***

Det ska bli så roligt att träffa alla!

Ses och sticka?

Av Posted on Inga taggar 0

Idag har jag en rolig nyhet att berätta: vi kan ses och sticka tillsammans i februari!

Det är Örtagården i Lane Ryr nära Uddevalla som bjuder in till ett dygn med samtal, presentationer, gemensamma måltider och många tillfällen att sticka. Jag har lovat att berätta vid två tillfällen, och Barbro Olsson, Inger Olsson och Karin Jonsson berättar också.

Det blir den 7–8 februari, och anmälan ska vara inne senast den 27 januari. Jag vet redan några som kommer, och jag kan lova att med dem blir det mycket mycket trevligt!

Själv tar jag med mig julhelgernas nya uppfinningar: en luvkofta som jag är nästan helt nöjd med (äntligen!) och en mössa som är stickad med bara räta maskor på ett sätt som gör att man inte behöver frysa om öronen. Ska visa bild snart.

Här finns all information och anmälningslänk.

Hoppas att vi ses!

Kerstin

De här minnesorden publicerade Sydsvenskan igår.

Kerstin Carlsson, född 1945, lämnade oss strax innan det skulle ha varit dags för årets lussekattsbakning.
Första gången vi träffade varandra var på en boksläppsfest i Hemmets Journals lokaler i Malmö. Hjälpstickningskampanjen ”Sticka & skicka”, som Hemmets Journal, Erikshjälpen och Libris gjorde tillsammans, hade resulterat i en bok, och inbjudan till festen gick ut till tidningens läsare.
Kerstin och hennes syster hade engagerat sig och ville gärna fortsätta.
– Och jag gick i samma klass som din faster på Inbyggda Real här i Malmö på 1950-talet! sa hon när hon hade presenterat sig.
På det viset började en vänskap som har varit oavbrutet inspirerande för mig.
Kerstin berättade snart att hon tillsammans med några andra medlemmar i Hyllie Park kyrkan hade startat ett hjälpstickningscafé. Hennes kontakter med Erikshjälpen – hon var sedan länge lördagsvolontär på Erikshjälpen Second Hand i Malmö tillsammans med sin man Torbjörn – gjorde att arbetet genast tog fart. Jag fick bilder från en söndagsgudstjänst där linor hade spänts mellan väggarna längst fram i kyrkan så att filtar och kläder kunde hängas upp. Församlingen hade bett för mammor och barn i söndagsgudstjänsten innan allt packades ner och kördes till depån.
Men många hittade inte till stickcaféet i kyrkan vid bussens ändhållplats. Kerstin ville att stickningen och gemenskapen skulle bli något för Malmös nyanlända. Tillsammans med Birgitta Rasmusson och några andra flyttade hon stickcaféet till Hyllie Park folkhögskolas sfi-enhet. På måndagseftermiddagarna rullades garnlådor, whiteboard och fika ut i allrummet där, och sfi-studerande från Iran, Afghanistan, Syrien, Libanon, Kina, Irak och ytterligare några länder fick träna sin svenska i ett par timmar i ett annat sammanhang än klassrummets.
De som har mött Kerstin i andra sammanhang kan säkert berätta om vilka intryck hon gjorde där – om hur hon som diakon i sin församling förberedde dopkandidaterna, om hur hon tog emot de författare och besökare som kom till Lindängenbibliotekets författarkvällar, om hur hon bjöd hem människor som behövde sällskap och sammanhang, om hur hon sjöng och sjöng och sjöng med sina förskolebarn, om hur hon bakade kanelbullar åt hela Malmö Symfoniorkester varje år i början av oktober.
Under de sista veckorna, när hon fick palliativ vård och hade mycket ont, lyssnade hon på hemlandssånger och kunde inte säga så mycket. ”Ni får ha det så bra” fick familjen höra ibland. Det är ju lättare sagt än gjort nu när Kerstin inte är här och tar hand om allt och alla, men vi får ta över hennes uppdrag så gott vi kan. Torbjörn började redan i oktober med kanelbullarna till orkestern.