Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hjälpstickningsträffar

Alla kan hjälpa till

Förrförra helgen hade jag med mig kameran till Örebro för att fotografera på ett årsmöte som jag skulle vara med på där. Men jag hade glömt att kontrollera batteriet och ta med batteriladdaren, så när jag hade tagit den här bilden var det omöjligt att ta fler. Snopet!

Men den här bilden var kanske den viktigaste i alla fall.

Såhär enkelt kan det vara att låta många vara med och hjälpa till. Det är Sticka och skicka-gruppen i Hagakyrkan i Örebro som bjuder in fler att vara med.

Man ber om lov att ställa en korg någonstans och gör en skylt som berättar vad det är man behöver till hjälpstickningsgruppen. Man kan ju lägga några garnnystan där själv till att börja med så att det inte ser alldeles tomt ut … Och sedan får man gå till korgen ibland och ta vara på det som har kommit.

Man kan också göra som en grupp i Västerås och visa exempel både på vad man vill ha och på vad det blir. Den här bilden tog jag på Kyrkbacksgården för något år sedan. I Västerås domkyrkoförsamling finns det en grupp som arbetar med startpaket till barn i flyktinglägren i Västsahara genom organisationen Brödet och fiskarna.

Du som börjar fundera på att ordna en egen korg, en egen skylt eller till och med en liten utställning (jag har till exempel sett en babypaketsutställning på biblioteket i Nora): skicka gärna bilder när du har förverkligat idén, så kan vi hjälpas åt att inspirera fler!

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Stickcafé med hjälpstickningstema

Av Posted on Inga taggar 1

Imorgon ska jag träffa en grupp stickare här i Malmö där jag bor, och det är en kväll som är öppen för alla som vill! Jag fick inte adressen förrän igår, så det är därför som ni får veta det med såhär kort varsel, men känn er mycket välkomna!

Det blir en kväll med hjälpstickningstema (föga överraskande), och det är stickcafédelen av Dammfri Musik-och underhållningsförening som bjuder in.

Det är alltså torsdagen den 14:e februari, vi börjar vid 18.30, och stället där vi ses heter Mötesplats Dammfrigården och ligger på Korsörvägen 1. Kom om ni kan!

I Västervik nästa lördag

Nästa lördag, den 22:a september, hoppas jag att många känner sig riktigt varmt välkomna till församlingshemmet i Västervik!

Då har jag lovat att berätta om hjälpstickning. Jag visar bilder av ganska många modeller och har med en del som man kan känna på och undersöka och dra lite i om man vill (många brukar vara nyfikna på de virkade ärmsömmarna på koftor och tröjor).

Och så finns det alltså ett restgarnsbord — en bra uppfinning eller hur?

Kom om du kan!

 

Fint från Höör

Det var många som ville lämna bidrag i samband med hjälpstickningsdagen i Höör i våras, och jag lovade att ta hand om dem. På grund av långdragna logistiska utmaningar (läs: min arbetsplats ligger inte så centralt, jag arbetar alla vardagar, jag kan i stort sett aldrig gå tidigare) kunde jag inte hämta dem förrän precis i slutet av vårterminen, och sedan gick jag igenom dem för att se vilken insamling de kunde passa till. Skånegruppen arbetar just nu tillsammans med Sydskånska Ukrainahjälpen, och Annica och jag kom överens om att hon skulle hämta allt hos mig och gå igenom det tillsammans med de andra i Skånegruppen. Det som kunde sorteras in i startpaket för nyfödda skulle få åka på det sättet, och resten skulle få gå med i den kommande sändningen eftersom Sydskånska Ukrainahjälpen arbetar med alla åldersgrupper. En perfekt lösning!

Sådana här set med mössa och halsduk i mjukt, mjukt garn (Ingrid på Maskor & Stygn hälsar att det är Järbo Garns Soft Raggi) och i barnstorlekar fanns det många av, smart hopfästa.

Många olika färger fanns det också — nästan alla seten var stickade i flerfärgat garn.

Det fanns också några set med kofta och mössa eller hätta till mindre barn.

Och nog för att jag blir glad varje gång jag ser Femtimmarskoftan eller någon av de modeller som jag har gjort, men det är ju minst lika roligt när det kommer massor av olika modeller. Visst är den här lite kimonoaktiga väldigt söt?

Ni som lämnade in ert arbete under dagen i Höör: stort, stort tack! Nu vet ni att det snart kommer att värma och göra både barn och föräldrar glada i Ukraina!

Stickat och pratat

Stick-och-språk-caféetStensjögatan i Malmö har setts för sista gången i vår.

Kerstin passade på att fotografera det som har producerats där under våren.

Det stickade och virkade, alltså — för all språkträning som deltagarna har fått går ju inte att fästa på bild!

De som är nybörjare när de kommer brukar få börja med att sticka ett par halvvantar åt sig själva eller åt någon i familjen. Man gör dem av kvadrater, så de är ett mycket snabbare projekt än en halsduk.

Sedan får de sticka vad de vill, och till sig själva och familj och vänner eller till insamlingen som Kerstin och hennes vänner arbetar för.

De som redan kan sticka kan få beskrivningar till nya modeller eller fortsätta med sådant som de tycker om sedan förut.

Den stora poängen är att få göra något roligt tillsammans och ha tillfälle att prata vardagssvenska och lära känna varandra. Fast många passar på att lära sig stickningsorden också, såklart!

”Nu har jag packat ihop 21 babyfiltar, 69 västar eller koftor med mössor och sockor, och en del med byxor, nio mössor med sockor, och blöjor och två säckar med bodys och liknande”, skriver Kerstin.

Hon och de andra som ansvarar för stickcaféet har kommit överens med mottagningsgruppen på Human Bridge-depån i Genarp om att de kan lämna sina saker där och veta att de kommer att hamna bland babypaketsmaterialet på Human Bridge-depån i Holsbybrunn. Kanske ett tips för fler skånska hjälpstickare?

Hurra för alla er som har varit med och stickat på Stensjögatan!

(Om du bor i Malmö och letar efter ett stickcafé att vara med på, hör av dig — jag sätter dig gärna i kontakt med Kerstin!)