Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hjälpstickningsträffar

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!

Handfärgade garner gör Petra och hennes kunder lyckliga

Förra året blev jag bjuden till ett stickcafé på biblioteket i Eslöv — Kreativiteket kallades det. Där träffade jag Petra som visade otroligt vackra garner under namnet Garnlycka. Nu har det äntligen blivit av att intervjua henne!

Petra och Garnlycka-garner. Foto: Garnlycka

Hej Garnlycka!

Vem är du som använder detta vackra namn?

Jag heter Petra Roos. Namnet Garnlycka beskriver känslan när man håller en ny härva och bara vill börja nysta upp den! Eller när man just färgat och ser hur resultatet faktiskt blev.

Hur kom det sig att du blev egen företagare i garnvärlden?

Jag älskar färger och började färga så smått till mig själv. Det var så kul att jag kände att jag ville fortsätta och göra ännu mer. När jag sedan märkte att mitt garn gillades av andra fanns det ingen återvändo!

Vad använder du helst för material?

Jag tycker om ull, och speciellt den obehandlade, mjuka merinon. Jag färgar sockgarn, merino, Bluefaced Leicester och silkeblandningar.

Ett urval av Petras garner vid en viss tidpunkt — för hon håller inget fast sortiment och hittar hela tiden på nya toner och kombinationer. Foto: Garnlycka

Vad använder du för färger?

Jag använder syrafärger, och jag både varmfärgar och kallfärgar. Jag försöker tänka miljömedvetet när jag väljer vilka färger jag använder. Vattnet jag använder när jag färgar använder jag flera gånger, och när jag tvättar härvorna går sköljvattnet tillbaka ner i färggrytan för att spara så mycket vatten som möjligt.

Du färgar små mängder och till och med på beställning – hur kommer det sig? (Gör inte efterfrågan ibland att du blir inspirerad att expandera?)

Jag färgar i min tvättstuga, så det går inte att färga några större mängder garn åt gången. Dessutom skulle jag inte tycka att det var kul att färga 200 likadana härvor. Som kund får man känna att man blir näst intill ensam om just den färgkombinationen.  Och då får man känna sig lite speciell. Självklart kan jag färga liknande kombinationer igen, men de blir aldrig exakt likadana som den första.

Jag kan absolut färga större mängder på beställning. Att få ett uppdrag av en kund att färga något specifikt, som till exempel en speciell blomma,  är en kul utmaning! Jag brukar säga att jag känner mig som professor Balthazar som var en tecknad serie som jag älskade när jag var liten.

Inspirerat av björk. Foto: Garnlycka

Vad brukar det bli av dina garner? (Jag gissar att du får se en och annan bild?)

I första hand är det sjalar och sockor som mina kunder stickar eller virkar. Men även tröjor, koftor och babyplagg. En del stickar vantar och mössor.

Vad passar de bäst till, tycker du?

De passar till allt! Sjalar, tröjor, koftor och  sockor. De flesta av mina garner fungerar till stickstorlek 2–4, så det är kanske det som blir begränsningen.

Inspirerat av naturen: Putte i blåbärsskogen. Foto: Garnlycka

Vad inspirerar dig mest?

Jag hittar inspiration överallt! I naturen: blommor och insekter, träden och årstidernas skiftningar. Men även frukt, grönsaker och godis är kul inspiration, och boktitlar, filmer och så vidare.  Via Instagram har jag också färgat garn efter mina följares vackraste ord och så har jag gjort låtlistor på Spotify, både med min favoritmusik och med mina följares favoritlåtar. Jag lyssnade på låtarna många gånger, och då fick jag en färgidé som passade låten som jag sedan färgade. Det var väldigt kul!

Varifrån kommer alla fina namn?

Som sagt: där jag hittar inspirationen. Men en färg kan också motsvara en känsla, som lycklig, fnittrig eller harmoni.

Vad är din favorit bland färgkombinationerna just nu?

Just nu är det starka färger i ”våriga” färger. Orange, grön, cerise, turkos, gul. Men även de dämpade färgerna som askrosa, grågrön och gråblå. Sedan faller jag gärna åt de blå eller gröna tonerna när jag färgar. Men nu kommer gult och orange som en härlig färgklick. Det händer något när man tar på sig gult. Man blir glad! Lila är en färg som alltid säljer bra, och marinblått och svart … Så någon speciell favorit har jag just inte — jag älskar färg helt enkelt!

Greeny. Foto: Garnlycka

I vilka sammanhang säljer du dina garner?

Jag har en webbutik, och mina garner finns också till försäljning i Hemslöjdsbutiken i Landskrona. Dessutom är jag medlem i Garderoben på Lilla Torg i Malmö, och där jobbar jag ett par dagar varje månad också.

Sedan deltar jag på mässor, till exempel Hantverksmässan i Båstad och Hantverksmässan i Stångby. Men också på den lilla mässan som jag själv arrangerar tillsammans med Slottcafé Borgstugan i Trollenäs: Kvällsmarknad i slottsparken.

Vad tror du att din småskalighet kan betyda för de människor som stickar och som går i plagg stickade av dina garner?

De får känna sig lite speciella eftersom jag färgar i liten skala. Dessutom kan de få en personlig service då jag färgar på beställning och efter önskemål. Till exempel färgade jag garn efter en brudbukett som kundens mamma hade när hon gifte sig. Det skulle bli en sjal till bröllopsdagen. Då kände jag mig hedrad. Eller när något barn önskar en särskild färgkombination. Då är de med i processen för plagget.

Vintergäck, den härva som jag fick som tackpresent efter föredraget på Kreativiteket i Eslöv.

Vad hoppas du på för Garnlyckas del framöver?

Jag vill fortsätta färga, och så vill jag göra lite fler egna designs som jag kan sälja som garn- och mönsterpaket. Jag tittar just nu på lite nya kvaliteter som jag ska ta in på prov, så får vi se hur det blir!

Vad stickar du själv nu i vår?

Jag älskar Stephen Wests design. Han kombinerar färger helt galet, och hans mönster är så kul att sticka efter! Jag har ju alltid flera projekt igång men just nu stickar jag en ”Daybreak” av Stephen West och så klurar jag på ett hemligt projekt. Så har jag ett par sockar, en tröja och en virkad sjal med keltiska kärleksknutar på gång vid sidan av … och säkert något mer som fallit i glömska!

***

Tack Petra! Det är så spännande att få höra om ett riktigt hantverksarbete och om hur det kreativa kan få så stor plats. Hoppas att din inspiration fortsätter att komma från många olika håll — trots att det snöar just idag!

Alla kan hjälpa till

Förrförra helgen hade jag med mig kameran till Örebro för att fotografera på ett årsmöte som jag skulle vara med på där. Men jag hade glömt att kontrollera batteriet och ta med batteriladdaren, så när jag hade tagit den här bilden var det omöjligt att ta fler. Snopet!

Men den här bilden var kanske den viktigaste i alla fall.

Såhär enkelt kan det vara att låta många vara med och hjälpa till. Det är Sticka och skicka-gruppen i Hagakyrkan i Örebro som bjuder in fler att vara med.

Man ber om lov att ställa en korg någonstans och gör en skylt som berättar vad det är man behöver till hjälpstickningsgruppen. Man kan ju lägga några garnnystan där själv till att börja med så att det inte ser alldeles tomt ut … Och sedan får man gå till korgen ibland och ta vara på det som har kommit.

Man kan också göra som en grupp i Västerås och visa exempel både på vad man vill ha och på vad det blir. Den här bilden tog jag på Kyrkbacksgården för något år sedan. I Västerås domkyrkoförsamling finns det en grupp som arbetar med startpaket till barn i flyktinglägren i Västsahara genom organisationen Brödet och fiskarna.

Du som börjar fundera på att ordna en egen korg, en egen skylt eller till och med en liten utställning (jag har till exempel sett en babypaketsutställning på biblioteket i Nora): skicka gärna bilder när du har förverkligat idén, så kan vi hjälpas åt att inspirera fler!

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Stickcafé med hjälpstickningstema

Av Posted on Inga taggar 1

Imorgon ska jag träffa en grupp stickare här i Malmö där jag bor, och det är en kväll som är öppen för alla som vill! Jag fick inte adressen förrän igår, så det är därför som ni får veta det med såhär kort varsel, men känn er mycket välkomna!

Det blir en kväll med hjälpstickningstema (föga överraskande), och det är stickcafédelen av Dammfri Musik-och underhållningsförening som bjuder in.

Det är alltså torsdagen den 14:e februari, vi börjar vid 18.30, och stället där vi ses heter Mötesplats Dammfrigården och ligger på Korsörvägen 1. Kom om ni kan!

I Västervik nästa lördag

Nästa lördag, den 22:a september, hoppas jag att många känner sig riktigt varmt välkomna till församlingshemmet i Västervik!

Då har jag lovat att berätta om hjälpstickning. Jag visar bilder av ganska många modeller och har med en del som man kan känna på och undersöka och dra lite i om man vill (många brukar vara nyfikna på de virkade ärmsömmarna på koftor och tröjor).

Och så finns det alltså ett restgarnsbord — en bra uppfinning eller hur?

Kom om du kan!