Ett av mina pandemispår har blivit att läsa mer av och om författare som jag har läst för längesedan och på något vis tyckt om men inte fördjupat mig i.
En av dem är Louisa May Alcott, som jag lite vagt trodde att jag visste en massa om eftersom det alltid sägs att Unga kvinnor innehåller mycket självbiografiskt material.
Oj vilka omedvetna förutfattade meningar man kan upptäcka att man har! Åtminstone är det så för mig.
Det blir lätt hur många förgreningar som helst, men idag tänkte jag bara tipsa om den här väna och sockersöta filmen som bygger på ”boken som Jo skrev”, alltså ett manus som Louisa May Alcott själv arbetade med när hon var tonåring. Manuset blev aldrig utgivet då, och sedan låg det bortglömt i många år efter hennes död. Att det gavs ut och dessutom blev en film när någon väl upptäckte det beror förstås på att Unga kvinnor (egentligen två i en serie med flera romaner) hade hunnit bli en sådan klassiker.
Boken har jag inte läst än, men jag har sett att flera skriver ungefär att filmen är en välvillig bearbetning av den. Vad nu det ska betyda.
Det här är säkert inte en laglig publicering av den, så vi får väl se hur länge den finns kvar:
När man väl är färdig med att skämmas över att den manlige huvudpersonen ska föreställa mycket ful och förstörd av hjärtesorg har man kanske kommit över det värsta. Louisa May Alcotts tidiga radikala tankar är nog en av orsakerna till att Edith inte använder damsadel och till att hon räddar sin fosterpappa genom att ställa upp i bygdens stora ridtävling bland alla män.
En liten överraskning är det att höra Evert Taubes ”I Roslagens famn” som valsmusik på Ediths första bal!