Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Vacker besvikelse

Min mamma, som är uppväxt i tre olika afrikanska länder, älskar Alexander McCall Smiths Damernas Detektivbyrå-böcker.

Min väninna Ita är minst lika förtjust i Isabel Dalhousie-böckerna.

Båda har gett mig sina favoriter, och jag har också blivit förtjust i dem — och ännu mer i barnboksserien om Akimbo som får vara med i alla möjliga djurräddningsinsatser fastän han bara är en liten pojke. Den köpte jag till flera barn på den tiden när jag hade personalrabatt i en bokhandel.

Nu tänkte jag att jag skulle försöka bredda mig lite och lånade en fristående roman, The Forever Girl. Den hade ingen baksidestext, så det var svårt att gissa vad den gick ut på eller vad den skulle kunna innehålla.

Om man är fascinerad av konsekvenserna av upptäcktsresorna och kolonialtiden finns det ganska mycket att bli fascinerad av i den här berättelsen — den utspelar sig på en av Caymanöarna, Grand Cayman Island helt enkelt, och livet bland de mer välbeställda där kan bli så harmoniskt att det blir mördande enformigt och får vuxna människor att bete sig irrationellt. Välbeställda barn har goda förutsättningar att bli harmoniska men kanske lika gärna uttråkade eller bortskämda eller benägna att flytta långt bort.

Det filosoferande som kännetecknar många av Alexander MacCall Smiths huvudpersoner finns också här, och i korta ögonblick blir det medmänskligt och skapar kontakt mellan öns olika befolkningar som annars nästan bara möts som å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan tjänstefolk. Någonstans läste jag att Alexander MacCall Smith har lyckats återskapa Caymanöbornas sätt att tala på ett helt perfekt sätt, men det kan jag förstås inte alls uttala mig om.

Mest känns The Forever Girl som en lite sömnig berättelse som inte kommer igång, befolkad av människor som inte riktigt bryr sig om någonting och som nästan inte ser några möjligheter att påverka sina respektive situationer. Den kärleksberättelse som skulle ha kunnat vara motorn får ett snabbt och ologiskt och halvhjärtat slut, och hur mycket man än har försökt engagera sig i de båda huvudpersonerna, Amanda och Clover (mor och dotter), tror jag att det skulle vara svårt att påstå att man har lärt känna dem när boksidorna är slut.

Tur att det finns flera av varje i favoritserierna!