Undanskuffad historia

Första gången jag var i USA, julen 1996, sa någon att jag måste gå till The Holocaust Museum. Det är ett av de museer som hundratusentals amerikanska skolbarn ”ska” gå på när de kommer till sin huvudstad, och utställningarna där är kända för att vara extremt pedagogiska och välgjorda.

Man skulle förstås behöva gå dit varje dag under en längre period för att verkligen börja inse vidden av det som museet visar — har man det minsta lilla bråttom är det lätt att ögonen börjar fara över också de mest osannolika texter på skyltarna. Allt detta har människor gjort mot människor. Hur ska man någonsin kunna förstå det?

Meddelande till alla amerikaner med japanskt ursprung i början av april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

En av de sidoutställningar som fanns när jag var där var en om en amerikansk flicka vars familj hade sina rötter i Japan. Under andra världskriget samlades sådana familjer ihop och sattes i koncentrationsläger för att de inte skulle kunna spionera eller göra något annat för att bistå sitt tidigare hemland i kriget.

De koncentrationslägren och de livsödena hade jag aldrig tidigare hört talas om.

2002 debuterade Julie Otsuka som romanförfattare med When the Emperor Was Divine (svensk titel:När kejsaren var gudomlig), som handlar om just den händelsen och som ska vara delvis baserad på det hennes mammas familj upplevde.

Den blev uppmärksammad och fick några priser, och ännu mer uppmärksammad och prisbelönad blev sedan hennes bok om de japanska ”postorderbrudarna”, The Buddha in the Attic (som på svenska fick titeln Vi kom över havet). Den har jag hört mycket mer om, och en sak som många har kommenterat (utöver ämnet och hur fantastisk den är) är att den är skriven helt i vi-form.

Faktum är att Julie Otsuka experimenterar lite med den formen i sin första roman också, och med flera perspektiv. Mammans tysta, desperata effektivitet i inledningen, där hon packar och förbereder resan och mitt i alltihop ger familjens hund dess favoritmat och sedan slår ihjäl den och begraver den, är svår att glömma. Barnens upplevelser av resan och baracken som blir deras hem är också nerskrivna på ett återhållsamt sätt, och det gör dem antagligen bara ännu mer hjärtskärande. För att inte tala om familjens försök att fortsätta livet så vanligt som möjligt när kriget är slut — den amerikanska misstänksamheten är inte slut, och det tvingas alla familjemedlemmarna uppleva på olika sätt.

Amerikaner med japanskt ursprung samlade till avresa från San Francisco mot okänt mål i april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

Det är ganska ointressant huruvida den här romanen håller måttet som roman eller inte, eller om alla berättartekniker som Julie Otsuka experimenterar med — och experimenterar gör hon — fungerar helt och hållet. Hon gestaltar en länge undanskuffad bit av USA:s historia, och en delvis undanskuffad bit av sin familjs historia, händelser som har påverkat också hennes egen generation mycket.

Här finns en poddintervju med Julie Otsuka, och på andra flikar på samma sida finns en skriven intervju och ganska mycket annat att ta del av!