Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tre med samma titel

Tidigare i somras skrev jag ju lite om den roman som 1900-talsförfattarenMarie Dobbs ”skrev klart” åt Jane Austen, Sanditon, och om hur många andra författare också har tagit de tolv inte-så-färdigskrivna kapitlen och fortsatt berättelsen om Charlotte Heywoods äventyr på den växande badorten.

Titeln Sanditon är inte helt självklar — Jane Austen kallade själv sitt utkast i något skede förThe Brothers — men nu när så många har sett ITV:s TV-serie är det väl så den heter. Och så kanske man vill läsa. Och så kanske man blir helt förvirrad. Så här kommer en liten guide!

Jane Austens originalmanus är nästan oläsligt eftersom hon använde sig av massor av förkortningar när hon skrev, så alla utgåvor som man kan köpa är lite bearbetade. Den här, från Oxford World’s Classics-serien, innehåller utöver de tolv kapitlen en artikel skriven av en litteraturvetare. Lite fånigt är det att den artikeln skrevs innan TV-serien kom men ändå nämner den — därför innehåller den faktiskt några helt onödiga fel. Kanske rättas de till ifall förlaget får chansen att trycka om utgåvan. Men i övrigt är artikeln en fin presentation av Jane Austen och en stor hjälp om man vill försöka förstå badortseran och den kultur som växte fram på större och mindre badorter. (Det kanske låter perifert för en 2000-talsläsare i Sverige, men vi har åtminstone delvis haft en motsvarande kultur här, och i de miljöerna arbetade många på olika nivåer, och många inflytelserika var gäster, så den är verkligen en del av vår historia.) Jag undrade över bilden på omslaget men fick den förklarad i artikeln — det var verkligen så att kvinnor på de engelska badorterna badade nakna i havet under den här perioden. Var de heltäckande badklänningarna i ITV-serien har kommit ifrån har jag inte sett något om än.

Och själva berättelsen?

Ja, jag vill verkligen rekommendera alla som tycker om Jane Austen och alla som har sett TV-serien att läsa exakt den här versionen. Hon hade antagligen tänkt inte bara fortsätta berättelsen utan arbeta mer med de kapitel som finns här — men o vad de är levande och roliga och fulla av de iakttagelser som är så typiska för henne! Och så otroligt mycket mer intressant den här berättelsen är än Davies-versionen som förlitar sig helt på yttre dramatik, om man kan säga så.

Marie Dobbs tog alltså på sig uppgiften att skriva klart romanen — något som en av Jane Austens unga släktingar hade försökt göra ganska snart efter hennes död men inte klarat. Jag läste Marie Dobbs-versionen på engelska första gången, för kanske 20 år sedan, men nu går det inte att få tag på den (annat än på antikvariat), så i år har jag nöjt mig med den svenska översättningen i min svägerskas exemplar.

”En annan dam” är Marie Dobbs hälsning till Jane Austen som själv använde ”A Lady”, ”En dam”, som författaridentitet (pseudonym kan man väl inte kalla det?). 1975 kom boken ut. En del tycker att hon har fångat Jane Austens stil nästan på pricken, en del att hennes fortsättning är ett misslyckande. Den svenska översättningen från 1990-talet har ju det problemet att den är just en översättning och att översättningar åldras på ett annat sätt än originaltexter, så jag tyckte att den raktigenom kändes ganska fånig. Några gånger blev jag extra störd av hur Marie Dobbs tar till specialeffekter och dramatik för att få något att hända — det skulle Jane Austen aldrig ha gjort, tänkte jag. En kidnappning, så löjligt! En hemlig förlovning, så fånigt! Sedan kom jag på att Pride and Prejudice har en planerad rymning (Wickham och Georgiana) och en rymning som genomförs och vars upplösning blir mycket dramatisk trots att den bara finns med i återberättad form (Wickham och Lydia). Och att Sense and Sensibility har en hemlig förlovning som sitt stora mysterium. Så då måste det väl vara tonen istället?

Och så är det Kate Riordans Sanditon — en författare med en del skönlitterär erfarenhet har fått uppdraget att göra ett slags roman av manuset till ITV-serien. Inte svårt att förstå, för det går ju att tjäna pengar på en sådan bok om TV-serien blir väl mottagen. Men o så frustrerande för den som väntar sig en Jane Austen-upplevelse.

Här finns de flesta av de gestalter som Jane Austen började skriva om, men bara till namnet. Nästan alla har bytt personligheter, lite grann eller helt och hållet. Några som är viktiga i hennes berättelse är borttagna. Det mest påtagliga är att en av Mr. Parkers hypokondriska systrar är borta, och med henne försvinner en stor del av den enormt roliga syskondynamiken. En stor intrig byggd runt ett missförstånd som beror på syskonens sätt att kommunicera med varandra och sina bekantskapskretsar är också borta. Och Charlotte Heywood får, precis som i TV-serien, vid ett tillfälle säga att hon är en bonddotter som läser böcker, men det och det faktum att hon känner igen ett Herakleitos-citat är de enda tillfällena när det signaleras att hon är en reflekterande och iakttagande person.

Möjligen var stoppdatumet för romanen mycket tidigt, för här finns också en del som inte alls stämmer med TV-serien — till exempel beskrivs skräcktanten på godset som en kvinna i 50-årsåldern, och några dialoger är mycket annorlunda och faktiskt mer begripliga än de blev till slut. Jag är till exempel så tacksam över att Sidney Parker inte, när han är ute och går med Charlotte Heywood och försöker komma på något att prata om, säger att alla vet att ingenting händer i Willingden (hennes hemby). Hade han sagt det borde hon ha blivit förnärmad, och dessutom har de aldrig pratat om Willingden tidigare. Här är det hon som säger det, och det blir lite vettigare.

Kate Riordan (och naturligtvis manusförfattaren Andrew Davies) har förvandlat Jane Austens både typiska (huvudpersonens personlighet och roll som iakttagare och romantisk hjältinna med antihjältinnedrag) och otypiska (miljön är ny, entreprenörer har inte så stora roller i de tidigare romanerna) romanstart till något som utöver namnen har ganska små likheter med det hon gjorde. Och slängt själva Jane Austens manus — det finns inte med i boken. Det är klart att man kan göra så.

Och om jag ska rekommendera en av de här tre?

Originalet, såklart. På engelska om man kan tänka sig det. Jag skulle tro att de flesta nyare utgåvor har något intressant förord eller efterord, och jag skulle gärna läsa fler. Önskan att få veta vad Jane Austen själv hade tänkt förblir ju ouppfylld, men att läsa det hon verkligen skrev en gång till och sedan en gång till är inte så dumt det heller. Det finns många möjligheter att upptäcka mer inuti en berättelse som man kanske tror att man kan.

P.S. Viss förväxlingsrisk föreligger trots ISBN-nummer och streckkoder. I kassasystemet i bokhandeln där jag köpte de båda nya utgåvorna är de hopblandade så att det på mitt kvitto står att jag har köpt två exemplar av Riordan-utgåvan. Så om du beställer dem någonstans, var noga med att du får rätt! D.S.

P.P.S. Och så kanske någon undrar över Miss Lambe. Ja, hon är med i Jane Austens inledning! Hon beskrivs som en västindisk arvtagerska i stort behov av en badortsvistelse — hon har problem med hälsan, och hon har blivit placerad i en flickpension (tillsammans med de båda systrarna Beaufort), så det är en medelålders kvinna som har ansvaret för henne och kommer med henne till Sanditon, liksom i ITV-versionen. Jane Austen använder begreppet ”half-mulatto” som tydligen är mycket ovanligt men som borde betyda att hon har haft en förälder som har europeiska rötter och en som har en europeisk och en afrikansk förälder. Det är det hela — den upproriska person som Andrew Davies har uppfunnit har jag inte sett några spår av.
Undrar någon över de blå skorna? Jag trodde att alla skor fortfarande var måttillverkade på den tiden, men de finns verkligen där i skomakarens fönster.
Och att Charlotte Heywood spelar cricket? Det är lånat från Northanger Abbey där huvudpersonen beskrivs bland annat såhär: She was fond of all boy’s plays, and greatly preferred cricket not merely to dolls, but to the more heroic enjoyments of infancy, nursing a dormouse, feeding a canary-bird, or watering a rose-bush. D.D.S.