Stämning

I augusti flyttade jag från Malmö till Kalmar.

Om det skulle man kunna säga mycket, men en inte obetydlig fördel som Kalmar har är Saga-biografen. Titta bara!

Här är porten in till biografens trädgård från gatan. Vilken annan biograf har en port och en trädgård?

Och så entrén — fast den är alltså till vänster, lite mer prosaisk. Den gula verandan får man bara beundra.

Den modernare entrén är i och för sig inte något man kan klaga på.

Såhär fina dörrhandtag till exempel!

Här såg jag Downton Abbey-filmen i höstas.

Vad jag tyckte om den?

Jag har inte sett hela Downton Abbey-serien — bara så mycket som fanns när jag fick influensa och var instängd ensam i en lägenhet utan internet i fyra dagar vid nyår för några år sedan. Och då var det en sådan dimma i mitt huvud att jag såg ett längre julavsnitt (där Matthew friar till Lady Mary) före hela den höst som kom före, och inte minns jag allt som hände innan dess heller. Som så många andra tycker jag att Maggie Smith är helt fantastisk, och familjen Crawleys butler Mr. Carson kan jag inte låta bli att tycka om eftersom den skådespelaren är helt oförglömlig i 1990-talsfilmen Brassed Off. Jag råkar också tycka att scener som den där Matthew kommer hem från kriget och sjunger duett med Mary är otroligt vackra. Men till och med när jag var sjuk lyckades jag bli så irriterad på alla intriger och förvecklingar (som jag i och för sig förstår var helt nödvändiga för att hålla serien igång) att det inte var särskilt svårt att sluta titta.

På det viset är långfilmen som ett ovanligt långt serieavsnitt — det händer massor av dramatiska saker hela tiden, Maggie Smith får göra sina uttalanden, Lord Crawley får stå vid sitt fönster och vara illa till mods, uppåtsträvaren Thomas får krångla till det för sig själv och för andra, den mindre glamorösa systern Edith får ta illa upp …

Och alla miljöer (utom möjligen utomhusbygget med partytält och stolar) är lika vackra som alltid, och kläderna och engelskan också.

För mig blev den stora behållningen utöver det vackra och myllret Imelda Stauntons rollfigur, farmors stora fasa, som har tagit ansvaret för sitt liv och sina val på ett okonventionellt och krångligt men åtminstone konsekvent sätt. Och naturligtvis är det en poäng att se en så vacker film på bioduk istället för på en liten skärm.

Förresten: Saga-biografen är som allra finast i vinterkvällsmörker, men visst fungerar det ganska bra med dagsljus också?