Vita Sackville-Wests roman All Passion Spent fick jag på ett lite udda sätt.
Jag var i London på ett lite för kort besök och satt hemma hos min väninna Chris och hennes man Jeff och ville inte gå.
”Vad är det mer du måste hinna innan du åker?” sa Chris.
”Någon bokhandel”, sa jag.
För bokhandel är ett obligatoriskt inslag i alla resor, eller hur?
”Jag har en låda med böcker däruppe”, sa Chris. ”Du får tre för två!”
Från den lådan kommer en rad stora läsupplevelser, för Chris boksmak visade sig passa mig nästan osannolikt bra.
En av de böcker som jag gav mig på först var Diane Schoemperlens Our Lady of the Lost and Found, som jag sedan gav bort och blev tvungen att beställa för att få den igen, och som jag har beställt till flera vänner i hopp om att få någon att prata om den med.
En av dem som har fått vänta länge i bokhyllan — det är nog femton år sedan den resan nu — är alltså Vita Sackville-Wests.
Jag visste inte särskilt mycket om henne eller om romanen när jag började läsa, men den presenteras ibland som en skönlitterär släkting eller till och med parallell till Virginia Woolfs Ett eget rum (A Room of One’s Own). Den är en av Vita Sackville-Wests 13 romaner, och hon skrev också mycket lyrik, arbetade som journalist och var känd som trädgårdsarkitekt.
I All Passion Spent presenterar hon sex vuxna syskon och en riktigt gammal kvinna som är deras mor men som ingen av dem riktigt känner. När pappan, en känd brittisk statsman som inte lyckades samla ihop någon förmögenhet, dör, tror alla att hon ska göra som omvärlden och särskilt barnen har rätt att vänta sig att en änka gör. Istället ser hon sin chans att för första gången skapa något helt eget och strunta i att ta hänsyn till alla.
Perspektiven växlar berättelsen igenom, och jag undrade ibland om det inte skulle ha blivit mer engagerande och effektfullt om enbart huvudpersonen hade fått dela med sig av sina tankar. Men så mycket av hennes situation beror på att hennes barn inte förstår henne, och på sätt och vis blir den nog mer trovärdig av att man får reda på att det verkligen är så.
Min favoritsekvens är den där hon reser med lokaltrafiken i London och där en lång inre monolog bryts om och om igen av högtalarutropen om stationerna. Ett så enkelt grepp, och så snyggt!
Och naturligtvis är den stora poängen med romanen den att vem som helst som vi tror att vi känner, eller som vi bara är lojt ointresserade av, kan vara en helt annan person än den vi föreställer oss. Dessutom föreställer vi oss antagligen ofta olika. Något att komma ihåg.