Förra sommaren åkte jag på små bilutflykter med min danska väninna Helen i Bourgogne utan att förstå exakt hur lyxigt det var. Jag tyckte förstås att det var helt fantastiskt, men jag hade ingen aning om att jag inte skulle kunna komma tillbaka så snart jag ville.
Solrosfälten!
Som var så magnifika att titta på men som jag inte lyckades fotografera på något vettigt vis.
För så fort man backar försvinner ju också den effekt som blommornas ENORMA STORLEK har. I alla fall i kameran.
Det fanns andra fält också.
Och mängder av glas på en antikmarknad i en pyttestad. (Lite senare blåste ett parasoll omkull, och massor av glas föll i marken och gick i bitar.)
Och höga valv i en medeltidskyrka.
Och vänliga fiskar på en keramikutställning.
Och körsbär kokta i kryddad sockerlag med ett litet glas mascarponekräm till.
Svensk sommar har verkligen också sina poänger, såklart. Det jag saknar allra mest är alla människor som jag brukar träffa — en del som jag känner sedan många år, alltid många nya också. Och i år har jag tyckt att det har varit svårare än vanligt att skriva brev, för det har känts som om nästan allt kan träffa fel och missförstås på en massa olika sätt. Så det har varit svårt att hålla kontakten, och då blir det ännu sorgligare att inte kunna ses.
Naturligtvis är det inte synd om mig. Men saknar och längtar gör jag!