Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Rekordfin present

Av Posted on Inga taggar 0

Förra veckan fick jag en paketavisering i brevlådan.

Det var ett otroligt välinslaget paket i brunt papper, den sort jag tycker allra mest om — oekonomiskt eftersom PostNord tar mycket mer betalt för att leverera kundernas egna förpackningar än för de förfrankerade påsarna och lådorna, men oftast bättre för miljön eftersom man kan återanvända materialet flera gånger innan det verkligen har gjort sitt. Utom tejpen förstås.

Det här paketet kom från Maria i Göteborg. Hon har en helt osannolik kolonilott ganska centralt, i ett koloniområde med stora höjdskillnader — det är nästan som om hon har ett paradis i en bergsskreva. Där har hon också bikupor, och ibland när jag har ringt har det varit lite bråttom för att hon ska iväg på biodlarkurs.

Och nu fick jag en så otroligt vacker honungsburk med mitt namn på!

Jag tog med den hem till mina föräldrar för att sprida ut glädjen ännu mer — min pappa älskar honung, och min mamma tycker om att experimentera med den i recept.

Men jag visar den inte här bara för att skryta om min biodlande vän.

Två generationer tillbaka kommer en fjärdedel av min familj från Kosta, och det är där mina föräldrar bor nu, så jag har varit på glasbruket varenda sommar och blivit ordentligt guidad på hembygdsmuseet intill.

De senaste åren har det blivit svårare och svårare för mig att köpa mat som är förpackad i glasflaskor och glasburkar. Plast är ett enormt miljöproblem, men så länge vi bara använder glasförpackningar en enda gång (tänk på alla Pucko-flaskor, till exempel) är det nästan lika illa. Det är skrämmande hur mycket energi som går åt för att vi ska få i oss något. Glaset i glasåtervinningen måste ju smältas för att bli nya förpackningar.

Drickabackarna är ett finfint (och otrendigt?) undantag. Och Sveriges biodlare har hållit fast vid sitt återanvändningssystem för burkar så länge, genom alla möjliga förändringar, att det borde bli stilbildande för hela matbranschen och förpackningsbranschen: standardstorlekar på burkar och lock, och så etiketter som går att få bort inför nästa användning.

Jag har hört biodlare påminna familj och vänner om att komma tillbaka med burkar. Det behövs inte ens ett pantsystem när alla är medvetna om att förpackningarna ingår i ett kretslopp. Antagligen måste det till något slags pant om systemet ska kunna bli mycket större och omfatta allt som förpackas — men egentligen borde vi bara kunna förstå att resurser måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Eller hur?

Och: tack för honungen, kära Maria!