Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Om man gillar tåg

En av dem jag har träffat allra mest i vår är en snart-femåring som tycker mycket, mycket, mycket om tåg.

Det gjorde han redan för två år sedan, kanske ännu tidigare, så innan det blev resestopp tog jag en Kupé-tidning när jag åkte tåg och la den i en kopiator och förstorade Sverigekartan med tåglinjerna inritade och den sida där SJ visar alla sina tågsorter.

Han har tågplanschen inramad ovanför sin säng, så jag har förstått att den är viktig. Men hur viktig den är förstod jag först för ett par veckor sedan, när hans kusin skulle åka hem efter några dagar hos honom och hans syskon och han frågade henne vilket tåg hon skulle åka med. Det visade sig att hon inte riktigt visste, så jag fick hjälpa till med att säga vad de hette (två olika var det), och då gick fyraåringen och hämtade sin stora tavla för att visa henne hur det skulle bli.

Här är ett tips till alla som har en sådan tågentusiast i närheten: ta reda på om det finns något järnvägsinslag på något museum där ni bor eller där ni är i sommar!

Den här pojken har redan fått uppleva järnvägsmuseet i Ängelholm två somrar (två dagar i följd nu i sommar!) och tycker mycket om sin tröja därifrån. Någon gång måste vi åka till Hallsberg och se modelljärnvägen och utställningen där. Men på hembygdsmuseet i Kosta finns det alldeles tillräckligt för att göra honom lycklig! Och till och med nu i sommar, när själva museet är stängt, kan man uppleva själva tåget, för det står ju utomhus. (Mina bilder inifrån museet är tagna förra sommaren.)

Museet Gamla Kosta är inrymt i det gamla brukshotellet,

Tidigare gick det en järnväg precis i närheten, ett privat smalspår mellan Kosta och nästa bruksort, Lessebo. Kosta började som glasbruk och har fortsatt med det, Lessebo har haft ett stort pappersbruk. Men Kosta hade också en mekanisk verkstad där en del av det som behövdes både på den egna järnvägen och på andra håll kunde tillverkas. Under en period var det en ganska stor verksamhet.

När jag och mina äldsta syskon var små fanns en liten del av den järnvägen utlagd i ring runt museet, och man kunde få åka en pyttetur i de mycket gamla vagnarna med träsäten (tredje klass nämligen) efter ett lok som jag tror hade fått en lite modernare motor. Nu står det svarta ångloket och ett par vagnar parkerade utanför museet och är naturligtvis hur fascinerande som helst.

KLJ hette järnvägen — Kosta-Lessebo Järnväg alltså. Det lok som finns bevarat från linjen används nu på museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg, så det finns bara på bild i Kosta.

KLJ — bild lånad från Östra Södermanlands Järnvägs webbplats

Såhär såg det ut — fyra lok var igång när det var som mest trafik. På Östra Södermanlands Järnvägs webbplats presenteras KLJ såhär:

På 1880-talet behövde Kosta glasbruk förbättra sina transporter. Dess direktör Axel Hummel anlade en järnväg till Lessebo station vid Karlskrona-Växjö Järnväg. Den skulle bara transportera brukets gods, därför byggdes den med skarpa kurvor och branta stigningar. Snart växte efterfrågan på transporter, och efter ombyggnad öppnades järnvägen 1891 för allmän trafik. Hummel ville förlänga banan mot nordost till Östersjöns kust, men fick bara koncession (tillstånd) till Målerås station på Nybro-Sävsjöströms Järnväg. Trots förlängningen förblev banan främst brukets transportapparat och persontrafiken var begränsad. Sträckan till Målerås trafikerades mindre, den till Lessebo gick med vinst. 1931 lades därför trafiken ned på den förlustbringande delen till Målerås. 1934 upphörde all persontrafik och i maj 1948 även godstrafiken.

Direktör Hummel var KLJ:s trafikchef de första tio åren. Han drev parallellt sin Jernvägsbyrå i Stockholm, som marknadsförde det så kallade Kostasystemet. Även Kosta Gjuteri & Mekaniska Verkstad, som byggde vagnar åt flera småjärnvägar, var hans initiativ.

Fyra ånglok stod för dragkraften. Det fanns tre stora personvagnar och ett sextiotal godsvagnar, varav cirka femton täckta. Brukets råvaror och färdiga produkter – vardagsvaror och konstglas – var en viktig del av godset, virke från Lessebo pappersbruks skogar en annan. 

Nästan lika spännande som tåget ute på gårdsplanen är den kupé som har byggts upp inne i museet. Den upplevelsen får man alltså spara till någon dag när museet är öppet igen. Vid den kupén sitter också den här skylten om rökningssamtycke (kan det heta så?):

Att det är en tredjeklasskupé ser man förstås på att passagerarna får sitta på träbänk.

Smalt och trångt är det också.

Mitt bästa tips när det gäller hembygdsmuseer är (i vanliga fall) att ta vara på de guider som finns, ofta ideella, många av dem pensionärer. Det kan hända att man har tur och råkar träffa en som är intresserad av precis samma saker som man själv, men alla brukar kunna ha något intressant att berätta. Hembygdsmuseer kan bli oväntade favoritplatser för både vuxna och barn!

När det inte var så aktuellt att lägga ut mer räls tog en smed här i Kosta hand om en del. Så kommer det sig att det cykelställ som mina föräldrar har på framsidan av sitt hus — min farfars pappa var skomakare i Kosta, och de bor i det hus där min farfar växte upp och där hans pappa också hade butik och verkstad med skyltskåp ute vid gatan och cykelställ vid trappan — är gjort delvis av räls.

(Kuriosa: Världens längsta hembygdsmuseum ligger också i Småland, i Madesjö!)