En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.
Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.
Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!
Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.
Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.
Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).
Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.
En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.
Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?
Jo, det gör det.
Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.
Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.
Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.
Läsa eller inte läsa?
Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.
Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.