Några av dem som har gått före

Fram till den 6 september kan man se filmen Suffragette på SVT Play. Gör det! Gör det! Gör det!

En väninna till mig såg den flera gånger på bio för att hon blev så tagen av den. Jag missade den då men tog igen det när SVT bjöd på den förra gången.

Genom att jag har arbetat med alla Vibeke Olssons Bricken-böcker har jag fått lära mig ganska mycket om den del av den svenska demokratins historia som börjar 1879 och fortsätter in på 1940-talet. 1919 fick kvinnor rösträtt här i Sverige — läs om det till exempel här!

De brittiska kvinnor som kämpade för kvinnors rösträtt, suffragetterna (the suffragettes), är både lika och olika de svenska. Och filmen Suffragette, som kom 2015, är ett pedagogiskt mästerverk — kan man säga det utan att råka signalera att den är tråkig? Hoppas det. Den lyckas visa hur kvinnor ur flera samhällsklasser hittar varandra och börjar engagera sig tillsammans trots att de har så olika bakgrunder och möjligheter. Man skulle kunna tro att de som är mycket privilegierade är de som har mest att förlora, men Maud, som arbetar på ett tvätteri och först tvekar inför att gå med i kampen, får betala ett mycket högt pris för sin rättskänsla och sin solidaritet.

Carey Mulligan har haft en rad stora roller i historiska draman, men frågan är om inte den här är den bästa. Maud är en fiktiv sammanfogning av flera av rösträttskampens arbetarklasskvinnor. Helena Bonham-Carter är på sitt vanliga sätt suverän och övertygande som kompetent nästan-läkare med möjlighet att påverka andra — Edith Ellyn, hennes rollfigur, bygger delvis på verklighetens Edith Garrud, en tidig kampsportsutövare och -instruktör. Och Meryl Streep som rörelsens ledare, Emmeline Pankhurst, är (men vem hade väntat sig något annat) helt magnifik. (Någonstans har jag läst att två av Emmeline Pankhursts släktingar har små roller i filmen, och dem har har inte hittat. Men engagemanget har fortsatt — det finns ett musikstycke som BBC beställde av Lucy och Helen Pankhurst inför 2018 och som många brittiska körer har sjungit och spelat in. Här är ett exempel!)

Suffragetterna hade sin egen tonsättare, Ethel Smythe, och sin egen kampsång, March of the Women. Den finns med i filmen, och man kan höra den såhär, bildsatt med arkivbilder, också:

Cathrine Winnes porträtterade henne i första avsnittet av sin programserie She composes like a man.

Jag har sett att några som har skrivit om filmen tycker att den är opersonlig, lite stel, lite tråkig. Det tänkte jag inte alls på när jag såg den. Däremot är det en utmanande film att se — det som händer Maud i filmen hände många kvinnor i verkligheten på lite olika sätt, och det är till stor del tack vare dem som vi har våra demokratiska rättigheter idag, men hur har vi tagit vara på dem, och hur många av oss vet ens om hur de kämpade och vad det kostade dem?