Det brukar bli så fantastiska svar på tävlingsfrågor här på bloggen, men jag undrar om inte den här gången är ett rekord. För ett par veckor sedan när jag pratade med min mamma i telefon sa jag att jag tyckte att hon skulle läsa svaren i garn-och-choklad-tävlingen, och hon sa:
”Det har jag redan gjort! Jag har bara glömt att säga det till dig. Det är alldeles underbart!”
Och sedan, när jag skulle dra vinnarna, var alla svaren borta! Jag har provat med olika webbläsare och på olika sätt, och de var bara försvunna.
Idag dök de upp igen, och jag har skyndat mig att låta en slumpmaskin bestämma vilka fem av er som ska få en kasse med garn och choklad och beskrivning. Puh!
Ungefär såhär ser vinsten ut, fast jag har bytt ut chokladen mot en handgjord bit från Johannas Choklad på Kaggensgatan här i Kalmar. Den är helt osponsrad — jag har försökt att handla lokaltillverkat här i Kalmar i vår för att stötta småföretagarna som ju har haft det ännu svårare än vanligt.
Överst på den här bilden syns de nougatstänger som jag tyckte passade bäst att skicka med posten:
Det här var ju inte alls någon tävling i formuleringskonst eller bästa anledning, men jag blev verkligen tagen av era svar, så jag återger vinnarnas här, och ni som vill läsa alla kan förhoppningsvis göra det under tävlingsinlägget.
Torun skriver:
Stickning ger ett välbehövligt lugn i dessa orostider. Att få göra något normalt när hela tillvaron känns onormal.
Anette skriver:
Jag har alltid (på min lediga tid) ett handarbete i händerna. Jag tömmer min hjärna på allt och kan gå in i mig själv, men jag kan också vara med i ett sällskap och föra en dialog. Just nu virkar jag små elefanter till gruppen Spädbarnsdöd, då vi tyvärr kom i det läget att ett underbart litet barnbarn inte fick ta några första andetag. Att sticka och virka under sorg är speciellt. För varje meter garn som blir använt till något så lättar sorgen något, för att sedan återkomma med full kraft. Men jag ser på mitt hantverk att jag faktiskt har gjort något även denna dag.
Karin skriver:
Stickning hör till glädjen i livet.
Jag har stickat i över 40 år — mängder av vantar, sockor, tröjor med mera.
För tre år sedan drabbades jag av total utmattning. Min hjärna förstod inte ens hur jag skulle lägga upp maskor eller sticka räta maskor. Totalt hopplöst.
Sakta men säkert kom jag tillbaka och blev såå lycklig när jag kunde börja sticka lite igen.
Det har gått från rätstickade tröjor till mönsterstickade vantar och mössor.
Nu stickar jag igen.
Nu gläds jag igen.
Ann skriver:
Stickning våren 2020 har inneburit att jag fått upp ögonen för att sticka till behövande, hjälporganisationer. Att det är sådan nöd på bland annat klädesplagg och filtar. Det har blivit så betydelsefullt för mig att kunna bidra med Easy Peasy Beanie-mössor.
Och Elisabet skriver:
För mig är stickningen avkoppling. Jag har ett funktionshinder (vuxendöv) som gör att hjärnan lätt blir stressad efter en arbetsdag i skolkök/matsal. Stickningen ger mig möjlighet att varva ner samtidigt som den i sig inte har några krav på att jag ska höra. Att jag dessutom gör en bra sak för någon annan är extra balsam för själen.
Grattis till er fem! Som ni förstår önskar jag att jag hade kunnat skicka iväg över 60 priser (så många var det som deltog den här gången). Skicka era adresser så kommer det ett paket!