Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.
Men sedan!
När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.
Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.
Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.
Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!
Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.
Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.
Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.
Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.
En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.
Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.
Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.
Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.
För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.
Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.
Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.
Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:
Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.
Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.