Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ansiktena i Eishyshok

Av Posted on Inga taggar 0

Häromdagen berättade jag ju om stickbeskrivningen som jag hittade på The U.S. Holocaust Memorial Museum och om berättelsen som hör ihop med den.

Jag vet inte hur man ska bära sig åt för att ta vara på det museet. Det är inte bara det att nästan varenda föremål och skylt och film räcker att tänka på en hel livstid — för så är det naturligtvis. Det är också så att den permanenta utställningen är ett enda långt spår och så stor att man helt enkelt inte kan hinna igenom den under museets öppettider. Visserligen är jag lite omöjlig på de flesta museer eftersom jag måste läsa alla ord, men här hann jag nog inte ens med en tredjedel och fick springa genom resten när det var dags för stängning.

Lite känsla för byggnaden först: här är entréhallen som man tittar ner i ett par gånger medan man rör sig i byggnaden. Den permanenta utställningen sträcker sig över tre plan.

Och så det som jag vill berätta om idag:
Något som jag mindes från mitt förra besök för ungefär 20 år sedan, och som var minst lika överväldigande nu, var den del som kallas Tower of Faces. Det är fotografier från en liten stad i dåvarande Polen (nu ligger den i Litauen), Ejszyszki eller Eishyshok. Där och i området runtomkring bodde vid andra världskrigets utbrott ungefär 4 000 personer som räknades som judar. I september 1941 blev de lurade att samlas till en judisk högtid, och tyska soldater stormade synagogorna, förde bort alla som var där och sköt männen vid en grop på den judiska kyrkogården och kvinnorna och barnen vid den kristna kyrkogården. Ungefär 3 500 personer dog i massakern. Av de 500 som klarade sig var det bara 29 som fortfarande levde när kriget var slut.

En av dem var Yaffa Sonenson Eliach, vars pappa hade känt på sig att något inte stämde. Båda föräldrarna blev mördade i oktober 1944 av polska partisaner, men Yaffa Sonenson Eliach överlevde då också.

Hon hade nästan ingenting kvar från sin barndom när hon som vuxen började leta efter spår av de 4 000 människorna, och i en intervju i LA Times, gjord när museet i USA:s huvudstad var nyöppnat, berättar hon att hon reste omkring i sex världsdelar och i alla amerikanska delstater i sin jakt på bilder. Hon tog stora lån för att finansiera arbetet.

Det är detta som har resulterat i Tower of Faces — en fotoutställning som sträcker sig genom våningarna så att man ser en del av den tidigt i utställningen och en annan del senare.

1994 hade hon på osannolika sätt lyckats samla ihop ungefär 8 000 bilder. Hon berättar om hur hon gjorde en radioefterlysning i Australien och frågade efter en familj som i den lilla staden hade kallats ”Mössen” (hon var ju så liten när massakern ägde rum att hon omöjligt kunde minnas alla namn), om hur hon knackade på alla 52 dörrar i ett lägenhetshus i Israel och om hur människor som läste om henne i tidningar började ta kontakt och berätta om bilder som släktingar hade skickat till dem. En kvinna hade till och med varit på besök i staden som ung, fotograferat själv och sparat bilderna.

Ursäkta den suddiga bilden — texten är ungefär det jag har berättat, med tillägget att 900 år av judisk närvaro och kultur i området utplånades på ett par dagar i september 1941 och att inga judar bor i Eishyshok idag.

Jag önskar att jag hade kunnat visa varenda bild. Det är idel familjer, unga glada par, barn, människor som har klätt upp sig och gått till fotografen … och jag tänker på det som Nadia Murad berättar om vad som händer yassidierna nu. Polen och Litauen är våra grannländer, och svenskarna visste förbluffande lite om vad som pågick där under kriget. Nu har vi alla möjligheter att ta reda på vad som händer med medmänniskor nästan överallt i världen och att göra åtminstone något.