För ett par veckor sedan kom en kollega in i arbetsrummet som jag delar med tre andra. Vi tittade ut på körsbärsträden och såg blommor lite här och där på tre av dem men inte på det fjärde.
Bara några dagar senare var de helt översållade.
Den dag när vi avslutade inför påsklovet tog en av mina arbetsrumskamrater, Anders, den här bilden — våra kolleger på grundskolan intill skulle byta ut en massa möbler.
Sedan var jag borta en vecka, fotograferade ett körsbärsträd i Kalmar på påskdagen, och kom tillbaka till i stort sett överblommade träd utanför arbetsrumsfönstret och en i stort sett överblommad magnolia vid hörnet av lägenhetshuset där jag bor. Den blomningen missade jag helt och hållet i år.
I år har jag nog tänkt lite mer än tidigare på de blommande träden. Det har inte bara med ålderspanik att göra (hoppas jag) — i februari köpte jag Fiona Staffords bok The Long, Long Life of Trees. Eftersom det är en bok som passar att läsa i små, små bitar — åtminstone passar det mig att läsa den så — hade jag kommit in i körsbärsträdskapitlet just när jag kom hem till det skära blombladsregnet.
Fiona Stafford är en av de brittiska professorer vars minibiografi får det att låta som om man kan hinna med allt akademiskt i världen och mycket mer och tusen specialintressen och samtidigt skriva böcker som ligger i högar vid bokhandelns ingång, men när hon berättar om körsbärsträden är det bland annat förgängligheten hon uppehåller sig vid. Hur snabbt tiden går och hur snabbt allt tar slut, alltså. Hon berättar om hur körsbärsblommen firas i Japan (såklart) och också om hur USA:s huvudstad har tagit till sig delar av den vanan och nästan stannar upp när det är dags för picknick under ett lågt rosa himlavalv. Träden där är en donation från Japan, och den första leveransen blev misslyckad, men den andra tog sig. Någon borde bjuda henne till Kungsträdgården i Stockholm så att hon får uppleva hur lyckliga nordbor blir när det blommar!
Såhär viktiga — bland annat — är körsbärsblommorna i Japan: de har en egen sång som alla kan. Sakura, sakura …
Körsbärsträden hör inte till de träd som har gett boken jag läser dess titel, tror jag. Poängen med dem när människor planterar dem, njuter av dem och pratar om dem är inte att de blir hur gamla som helst utan att de både finns från år till år och påminner oss om hur obeständigt livet är. Vad poängen med dem är i ett större perspektiv kommer vi kanske aldrig att kunna kartlägga helt och hållet — och det gäller ju att se också det som en poäng.
Men det första kapitlet i boken handlar om idegranar. Ett av de träd som hon berättar om där finns också med i Judi Denchs BBC-serie:
Vilka perspektiv eller hur?
Och det som fanns i söndags är antagligen borta nu …
