Idag har jag den stora glädjen att kunna bjuda på en intervju med Kerstin Neumüller som i slutet av förra året gav ut sin andra bok, Lappat och lagat, på Natur och Kultur. Hon driver butiken Second Sunrise i Stockholm, och en av de arbetsuppgifter som hon har gett sig själv där är att laga kläder. Det är sina lagningstekniker hon lär ut i boken. En del av dem är många hundra år gamla, en del kommer från andra världsdelar, en del är osynliga, en del är dekorativa … (Jag skulle gissa att en del också är enklare att lära sig och att en del är svårare.) Här kommer Kerstins svar på mina frågor!
Hej Kerstin! En hel bok om att lappa och laga – hur kommer det sig att du har gjort den?
Jag driver ju klädbutik med lagningsverkstad till vardags — och de som kommer och lämnar in kläder säger ofta ”jag skulle vilja kunna laga sådär fint som du gör men jag är hopplös på textilhantverk” och liknande saker på samma tema. Efter ett tag tänkte jag att OK, här finns en vilja hos folk att lära sig något som jag vill dela med mig av! Och så föddes idén.
Kan man bli bra på att laga utan att vara textilproffs som du?
Det korta svaret är ”nej”. En människa kan inte förvänta sig att producera exakt samma resultat som en annan människa utan att ha likvärdiga erfarenheter i bagaget. Om man inte övar på något så kommer man inte att lära sig ämnet, och jag jämför det med ett språk: man lär sig inte prata flytande franska genom att läsa om språket i en ordbok, men däremot kan man plocka upp tillräckligt många byggstenar för att kunna börja utforska ämnet själv och, så småningom, behärska det.
Hur skulle du beskriva en riktigt lyckad lagning?
Ett resultat som motsvarar förväntningen hos utföraren! Det kan vara allt från att tejpa ihop en väska temporärt till att sticka i en lapp i ett hål i en tröja. Så länge lagningen gör jobbet tycker jag att det är en bra lagning.
Minns du hur du själv började laga textil, till exempel den allra första lagning som du blev helt nöjd med?
När jag studerade på Sätergläntan hade vi ett återbruksprojekt där jag köpte ett slitet tyg, stoppade hålen och sydde en kjol av. Stopparna blev nästan osynliga men eftersom jag gjorde dem med silkestråd så glänste de lite mer än det kringliggande ylletyget, och jag tyckte det blev väldigt fint! Stoppningen jag använde hittade jag på själv, och den finns med i boken under namnet ”langettstopp med fyllnadstråd”.
Vilka material arbetar du helst med?
Textil är ju mitt primära uttrycksmedel, brukar jag säga. Inom det textila området tycker jag att ull är särskilt spännande, det har så många olika bra egenskaper!
Finns det material som du helt undviker?
Plast känner jag inte så mycket entusiasm inför, men jag är inte helt ortodox, det har såklart sin funktion det med!
Vad brukar du få för kommentarer om ditt arbete?
Folk brukar förvånas över att jag lägger så mycket tid på textil, och fråga förskräckt hur lång tid det tog att göra något specifikt. Det tycker jag är synd, jag skulle hellre prata om materialet, syftet, funktionen eller tekniken, men det är alltid tidsfrågan som dyker upp först.
Om man jämför dina idéer och metoder med sådana som kan finnas i en husmors- eller sömnadsbok från 1940-talet eller 1950-talet, vad är det som skiljer dem åt?
I de äldre böckerna ligger det alltid emfas på att det är kvinnan i en familj som ska laga kläderna åt de andra medlemmarna – att det liksom är hennes plikt att byta ut trasiga manschetter på makens skjorta till exempel.
Min bok syftar till att göra den här kunskapen tillgänglig för alla, män som kvinnor med och utan förkunskaper.
De äldre böckerna har också ofta ett tilltal som är väldigt strikt och förmanande. Allt måste se perfekt ut, och prydlighet är en dygd. Det kan verka avskräckande för dem som inte är insatta i ämnet redan, och jag försöker att istället öppna upp dörrarna för den här världen — sedan väljer man själv vilken prydlighetsnivå man vill lägga sig på!
Vad kan vara likt?
Innehållet och teknikerna i min bok är många gånger samma som finns i de gamla böckerna, och även om jag tycker att det är bra att närma sig ämnet på ett lättsamt sätt så tycker jag att det finns vissa regler att förhålla sig till, så på ett sätt blir jag en sträng fröken jag också. Men jag försöker att vara ganska selektivt sträng, och öppna för variationer!
Min inställning till undervisning är att jag har kunskap och att de som jag undervisar kan välja att ta till sig av den, eller inte. Som elev är jag själv ganska hopplös och har svårt att följa instruktioner, och jag har inget emot när de jag undervisar inte gör som jag säger. Men jag försöker vara tydlig med att de då inte kan förvänta sig samma resultat som jag får.
När tycker du att man ska lämna bort en lagning till ett proffs?
Om man gör bedömningen att man inte kommer kunna göra lagningen så som man vill ha den.
En del av dina lagningar blir osynliga, och en del blir mycket synliga – vilken av de synliga tycker du är vackrast?
Det varierar så mycket. Ibland gillar jag en fin lapp, och ibland tycker jag att stoppningar är finast. Just nu har jag färgat ett tyg som satt som foder på en uppsättning 40-talsgardiner med indigo, och det blev så himla fint- – färgen var lite beige i grunden, så nu är de blå med en dragning åt grönt, och jag älskar att göra lagningslappar av tyget!
Ett enda enkelt tips till förskoleföräldrar som med förtvivlan ser att det har gått hål på ett jeansknä till – vad skulle det kunna vara?
Fram med limtuben! Att limma på en lapp tar inte många minuter, och om du har mer tid över kan du zick-zacka fast lappens kanter. Välj ett par trasiga jeans i din eller barnas garderob och klipp bitar av dem.
Vad lagar du just idag, och med vilka metoder?
Skjortan på omslaget till boken är ett ständigt pågående projekt och den är så skör att den går sönder nästan varje gång jag använder den. I morse sydde jag på en till lapp på armbågen, en liten bit av ovan nämnda gardinfoder som jag fäste med stygn som ser ut som blomrankor. Jag har alltid tyckt att just broderier i växtmotiv är lite larvigt att använda till lagningar — fram till i morse då, nu är det tydligen helt OK! Härligt att man kan byta åsikt ändå …
Vad är det bästa som kan hända med din bok?
Att någon använder den! En kompis berättade att hans partner hade behövt laga ett plagg, tittat i boken, valt lagningsteknik, följt beskrivningen — och blivit nöjd! Det var så roligt att höra för mig, nästan roligare än att se boken tryckt för första gången.