Om jag har förstått begreppet abstract greed rätt — som ”att verkligen vilja ha något men inte ha någon realistisk plan för hur anskaffandet ska gå till” — så är det abstract greed som drabbar mig när jag ser jugendlägenheter. I Malmö där jag bor finns det ganska många sådana byggnader, till exempel vid Drottningtorget. Den som fick bo så!
När jag var i Riga i maj tog Sassa och Ita med mig till Riga Art Noveau Museum (på lettiska heter jugendstil jugendstils och museet Muzejs ”Rigas Jugenstila Centrs” — lätt att förstå eller hur? Annars är lettiska inte precis självklart för mig). Det ligger på Alberta iela 12 (entrén ligger på Strēlnieku iela), alltså mitt i den del av Riga som brukar kallas jugendstaden.
Ungefär en tredjedel av husen i centrala Riga är byggda i jugendstil, och det beror på att det var enormt mycket pengar i omlopp där under 1900-talets två första decennier och att stadens invånarantal hade vuxit mycket snabbt. Murarna runt den medeltida stadskärnan, den som brukar kallas Gamla stan, hade rivits, och stadsplanerarna hade ritat upp raka gator och boulevarder i ett rutsystem.
Guider tar med sina grupper till vissa väldigt särskilda hus, till exempel den byggnad där Handelshögskolan i Stockholm har sin Riga-filial, och man kan uppfatta det som att det är några kvarter som är jugendkvarter, men det finns många fler byggnader ritade av samma arkitekter under samma period. Det finns faktiskt till och med jugendbyggnader inne i Gamla stan.
När vi stod i källaren och tittade på den elektroniska utställningen om allt det sa Ita något som är så viktigt att komma ihåg när man håller på att bli fascinerad av en förgången tids byggnadsstil eller klädstil eller matlagning eller något annat: att det var väldigt många Rigabor som aldrig var i närheten av att kunna bo så eller arbeta i sådana byggnader. Riga Art Noveau Museum är ett museum som visar ett hem under den här perioden, och när man ser det borde man också se ett par tre andra hem från samma period, kanske en återskapad lägenhet där ett stadsbud eller en hantverkare och hans familj bodde, och absolut en lantbrukarfamiljs hem. Jag vet inte om sådana museer finns, men före nästa resa ska jag absolut fråga! Lantbrukarhem borde ju kunna finnas på friluftsmuseet.
Det som är speciellt med Rigas jugendhus är att så många av dem är ritade av lettiska arkitekter eller i alla fall av arkitekter som var bosatta i Lettland — som jag förstod det var en av letterna den store visionären, och medarbetarna på hans arkitektkontor tog till sig idéerna och utvecklade dem, och andra arkitekter blev också inspirerade. Det var mycket tack vare att Lettland hade fått en egen arkitekthögskola i slutet av 1860-talet som det fanns så många som kunde ta sig an uppdragen.
Den stora vågen höll i sig i ungefär tio år, och under den tiden hanns det med fyra perioder: den eklektiska, den rätvinkliga (kan det heta så? Vi tittade och diskuterade vad det kunde vara som kännetecknade den … men nu har jag lärt mig att det är det faktum att fasaden speglar husets innehåll och markerar både de horisontella och de vertikala linjer som ett hus har inuti), den nationalromantiska och den neoklassiska.
De allra flesta jugendbyggnaderna byggdes som lägenhetshus, och sådana fick vara högst sex våningar höga. I en förort finns det enfamiljshus också.
Både utanpå och inuti skulle det vara mycket tydligt vad arkitekten ville. Det finns säkert olika lyxighetsgrad bland de många husen, och jag vet inte riktigt på vilken nivå det hus som har blivit museum befinner sig, men det här golvet kan vara något av det vackraste jag har sett.
Många av de speciella saker som behövdes till byggena — blyinfattade bildfönster, kakelugnar, skulpturer — tillverkades i Lettland.
Museets permanenta huvudutställning är vad som ska föreställa ett ganska typiskt jugendhem där en välbeställd familj bor. Och nog kan man förstå att de var beredda att betala extra för att få sitta i sitt burspråk och dricka förmiddagskaffet! Sassa gick ganska nära för att få den här bilden, men om man backar lite kan man se att konceptet är spektakulärt på fler sätt.
Visst är inramningen vacker?
När vi var där stod det också många gröna växter i burspråket, som i ett slags vinterträdgård.
Det som gjorde oss lite förvånade var hur små lägenhetens rum är. Vi var inne i pigkammaren innanför köket, och den verkade helt normal med tanke på att arbetsgivarna säkert tänkte sig att pigan mest skulle vara där när hon sov (och kanske när hon lagade familjens textilier? Det fanns i alla fall en symaskin där). Men det enda sovrummet var inte stort, och där stod det en säng som absolut såg ut som en enkelsäng. Var bodde alla? Var det på något vis bara en uppvisningsvåning eller en våning där en arbetande familjefader bodde ensam under veckorna medan familjen var på landet? Var den byggd som något annat än en familjelägenhet? Vi frågade guiderna men fick inte något riktigt svar.
Matsalen är också liten, men utställningen får den att verka mindre — om man ställer matsalsbordet på andra hållet kan man nog få rum med åtta eller tio gäster. Vad de åt? Det skulle jag gärna ha velat veta.
Trappan är alltså Rigas antagligen mest fotograferade, men hela entrén och trapphuset är värda lite ont i nacken. När jag ser sådana takmålningar tänker jag alltid på arbetsställningarna för de människor som målade dem … Vilken bisarr fantasi, och vilken precision! Fick den som målade vara med och utforma motiven, eller skulle de kopieras från en skiss som någon högre upp i hierarkin hade gjort?
Riga Art Noveau Museum är inte så stort, men man kan stanna ganska länge i källaren där den elektroniska utställningen om hela Rigas jugendtid finns. Uppe i lägenheten får man betala lite extra för ett fototillstånd, och det tror jag att de flesta inser att det är värt. Få av oss kommer någonsin att ha möjlighet att bo i jugendstil, men en del inredningsdetaljer är så vackra och tidlösa att man skulle kunna låta sig inspireras av dem nästan varsomhelst.
Nära museet ligger en butik som har specialiserat sig på motiv och detaljer från jugendperioden. Där kan man köpa sig en kakelplatta, en lampett, en anteckningsbok, en kasse … Och där kan man konstatera att många av utsmyckningsmotiven gör sig bra i de mest osannolika sammanhang. Så är det kanske med det som är riktigt vackert.
Tack Ita och Sassa för de här timmarna en söndag i maj!