I år har vi fått ta del av fler nyheter än vanligt från Hongkong. Annars hör det till de platser i världen som inte får så mycket plats i den svenska nyhetsrapporteringen när Donald Trumps senaste Twitter-inlägg ska analyseras och när det släpps nya avsnitt av något på Netflix eller HBO och när svenska influencers blir osams. Inte så mycket plats i resten av världens nyhetsrapportering heller, tyvärr.
I början av 2000-talet läste jag en roman där en av huvudpersonerna hade råkat mycket illa ut när Hongkong lämnades över från Storbritannien till Kina 1997. Det var faktiskt den första gången jag läste något mer ingående om överlämnandet, och det är ju pinsamt att erkänna eftersom jag var vuxen när det ägde rum.
När jag skulle åka till Hongkong för att spela för fem år sedan försökte jag läsa på. Det var ganska förvirrande, och inget kunde ha förberett mig på de miljöer som jag hamnade i under mitt mycket korta besök (två nätter, en dag — kortare än planerat på grund av ett inställt flyg).
Sedan dess har jag lärt känna några Hongkongbor lite grann, och när jag skulle göra ett Uppdrag Mission-nummer om att stötta unga intervjuade jag en ungdomsledare i en av de anglikanska församlingarna där. Hon berättade om prestationshetsen som kryper neråt i åldrarna, om hur estetisk begåvning nedvärderas och om hur samhället i princip inte har någon plats för unga som inte vill eller klarar att kasta sig in i en universitetsutbildning (helst två eller tre).
De senaste veckorna har jag läst om demonstrationerna och försökt förstå vad det är som händer, och en av mina vänner skrev och berättade lite för mig. Jag frågade om jag fick dela med mig av det här på bloggen ifall jag inte skrev ut hennes namn, och det ville hon gärna. Såhär skrev hon:
Själv mår jag bra, men situationen här i Hongkong är inte bra, särskilt inte mellan ungdomarna och regeringen och mellan folket och polisen. Mitt intryck är att vi unga har förlorat hoppet om våra politiker.
De flesta av mina vänner är med och demonstrerar, men jag har inte deltagit, för mina föräldrar låter mig inte göra det, och jag måste också sköta mitt arbete.
[Mina föräldrar förstår de ungas frustration], men polisen har tappat kontrollen och skjuter, så [mina föräldrar] är oroliga för min skull.
Här finns informationen om det vi ber om. Den finns i engelsk översättning en bit ner på sidan.
(Det gäller alltså en ny lag som innebär att den som blir gripen av polis i Hongkong kan förflyttas in i Kina i väntan på rättegång och också ställas inför rätta där. Det innebär att både Hongkongbor och besökare i princip blir rättslösa.)
Den här gången är de flesta som protesterar unga, mellan 16 och 25 år.
Vi har demonstrationer i varje område varje vecka.
Polisen är så våldsam, och det senaste året har de använt giftig gas mot demonstranterna. Vi skäms över vår polismyndighet.
***
Det är nog så för de flesta av oss att mycket av det som händer i världen blir verkligt först när vi får höra någon berätta sin personliga version av det. Verkligast blir det när någon vi känner och bryr oss om drabbas. Men trots att mycket, mycket få av er som läser känner min vän hoppas jag att det hon berättar gör att situationen i Hongkong kommer närmare.
Vad vi kan göra?
Ja, något i alla fall. Amnesty vill gärna att vi ska läsa på och sedan skicka ett protestmeddelande till Hongkongs regering, och det är ett enkelt sätt att vara med och visa vårt stöd för människorättsdemonstranterna.