Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev chaufförer och körde olika fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)