Här kommer en rapport från Suzanne Melville som är i Aten på Hope Café igen nu!
Situationen i Grekland blir bara värre och värre. Lägren är fulla, och squatsen utryms av polis och militär. Människor har ingenstans att bo och tvingas leva på gatan.
Den här familjen — mamma, pappa, en treåring och en nyfödd baby –lyckades fly från Syrien i december 2018. För att slippa helvetet i lägren på de grekiska öarna tog de landvägen genom norra Turkiet och över floden Evros till Grekland.
Nu straffas de av det grekiska systemet där man registreras i hotspotsen på öarna — de tvingas leva på gatan i Aten.
Igår kväll vid matutdelningen i Viktoria blev vi uppmärksammade på familjens situation av en av våra volontärer som själv är flykting. Familjen fick genast hjälp med mat och mjölk, och i kväll kommer de naturligtvis att få mat igen.
En annan familj som hjälper oss mycket på caféet blir strax hemlösa, och vi tänkte att vi ska försöka få tag i en lägenhet där vi kan låta båda dessa familjer bo.
Och så har det varit lördag. Idag har varit dagen då jag har handlat. Mycket!!!
Jag har köpt en massa blöjor för pengar som vår underbara lilla Alice har samlat ihop genom att sälja armband och hembakade kakor.
Vi tömde hyllorna på alla blöjor i storlek 4 och 5.
Eftersom blöjorna tog slut fyllde jag på med välling tills alla pengar var använda. Två barn här i gruppen gör jättefina nyckelringar, och pengarna de har samlat ihop använde jag till att handla välling.
Visst är det fantastiskt med dessa barn som gör saker för andra barn? Det är så otroligt rörande och ger så mycket hopp.
Jag var också på marknaden i Omonia och träffade min favvoegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom. Hos honom fyllde jag på förrådet med grönsaker.
Det ser lite ut, men det är faktiskt 30 kilo potatis, 20 kilo lök och 10 kilo av resten, utom vitlöken som är tre kilo. Nu blir det lite variation i maten under veckan som kommer. Tack alla ni som hjälper till genom att swisha pengar så vi kan dela ut mat på torget i Viktoria.
Hope Café har egentligen stängt på lördagar, men vi hade trots det två intervjuer inbokade idag.
Det ena var en mamma som har ett tvillingpar på 11 månader. När hon kom in och satte sig brast hon i gråt. Hennes ena baby kan inte äta mjölkprodukter av något slag, varken sig bröstmjölk eller välling, utan att få fruktansvärda eksem över hela kroppen. En läkare har ordinerat en speciell slags sojavälling åt barnet, men den kostar 56 € per förpackning, och en sådan räcker bara i tio dagar.
Varje flyktingfamilj får 50€ per barn upp till 3 barn. Det ska räcka till allt för barnet.
Kan ni tänka er in i hennes situation? Jag försöker, men jag måste medge att det är väldigt svårt. Tänk att ha ett barn och inte kunna ge det mat. Den mat man har blir barnet sjukt av, och den mat barnet behöver har man inte pengar att köpa. Jag kan inte tänka mig en värre situation som förälder.
Tack vare våra hjälpande barn kunde vi i alla fall hjälpa denna mamma med blöjor och välling till hennes andra barn. Vi visade bilder av Alice, och vi stod där alla med tårar i ögonen. Det blev så verkligt just då vilken skillnad dessa barn gör.
Efter detta möte var det dags för ”matfabriken” igen. 146 portioner blev det idag.
Maten som lagades var pasta och tomatsås med kikärter, potatis och tomat toppat med lite grönt.
Två skrev på locken, två hällde upp maten i formar, två la på locken och två satte fast dem. Det går så fort när många hjälps åt.
Vi provade lite olika språk!
Väl på Viktoria var det i kväll en väldigt lugn utdelning.
Många barn, men det var inte så stressigt som det var igår. Det kändes bra.
Efteråt åkte vi alla tillbaka till Hope Café och åt tillsammans. Det har varit en riktigt trevlig om än fläckvis stressig dag idag.
Vill du vara med och hjälpa till att fixa matutdelningen i Viktoria eller inköpen av blöjor och välling till barnen? Swisha gärna till 0708-256277 eller gör en överföring till SEB-kontot 5694 066 2367.
***
När jag läser det som Suzanne skriver och ser bilderna inser jag återigen att det inte går att förstå hur olika våra livsvillkor är. Att Europas gränser är stängda för människor på flykt kan få oss att tro att ingen flyr längre. Så är det ju inte alls. Och så länge som FN-organisationerna och andra större biståndsorganisationer inte klarar att reda ut situationen i de länder dit stora mängder människor har kommit de senaste åren är det arbete som görs på platser som Hope Café helt avgörande. Jag hoppas att många, många här i Sverige vill vara med och stötta det!