Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Två sätt att berätta

Den här filmen fick jag från Daniel häromdagen:

Det är ett reportage om en kvinna i Etiopien, Bergode, samma reportage två gånger om man bara ser till bilderna och det hon säger — men berättat med två olika perspektiv.

Ett är att Etiopien har gjort stora framsteg sedan den svältkatastrof som inträffade när Bergode var liten och att hon och hennes familj har det bra.

Det andra är att Etiopien fortfarande är ett mycket, mycket fattigt land och att Bergode med nordeuropeiska mått mätt lever i extrem fattigdom.

Båda sätten att rapportera existerar i många medier, men vi får sällan se samma reportage i två versioner. Det är nyttigt!

Man kan inte välja det ena framför det andra, tror jag — gör man det har man också valt en osanning. Men man kan försöka hålla båda perspektiven i minnet när man tar del av nyheter. Och man får också minnas (nästan ännu viktigare!) att det mesta når aldrig hit till oss. De flesta människor lever sina liv och kämpar och har sina glädjeämnen långt, långt bort från intresserade reportrars kameror och mikrofoner, så att vi inte hör om dem eller ser dem betyder verkligen inte att de inte finns.

I båda de här versionerna skulle jag ha velat höra Bergode själv berätta mer. Att hon inte gör det kan bero på många saker: att reportern inte kom på vettiga frågor att ställa, att hon är lite blyg, att reportaget inte gick ut på att hon skulle få berätta, att hon har stor integritet, att hennes familj inte gillade att det kom ett TV-team, att hon var rädd för vad grannarna skulle säga, att hon var trött den dagen, att tolken inte klarade sitt uppdrag, att hon tyckte att det var konstigt att prata i en mikrofon, att hon helt enkelt inte är så pratsam, att TV-teamets uppgift var att göra precis det här reportaget och inte att lära känna henne … Det får man också komma ihåg. En intervju är aldrig bara verkligheten exakt som den är.