I årets första nummer av Sändaren har jag skrivit en krönika. Jag funderade ganska mycket på vad man borde skriva när man blir tilldelad årets första nummer. Och så vet jag att jag har tendenser att ta i och bli lite patetisk … Men det finns ju saker som är viktiga på riktigt. Jag skrev om att vi inte kan sluta att göra saker tillsammans fastän det ofta är krångligt och enerverande och svårt. Det finns inget alternativ. Läs gärna!