Är det någon som minns det här?
I december 2016 lovade jag Alicia i Örebro att hon skulle få en halsduk. Inte vilken som helst — en som jag skulle sticka. Och inte vilken handstickad som helst — den skulle så mycket som möjligt likna skolhalsduken i de böcker som var Alicias favoriter just då. Jag tror inte att jag behöver berätta vilka böcker det var!
Det tog flera månader innan jag lyckades pricka öppettiderna i en garnbutik som har lite större sortiment. Till slut blev det Rätmaskan i Malmö. Där förklarade jag vad jag behövde, och en vänlig man hjälpte mig att hitta de bästa färgerna i klifritt ullgarn. Det gick inte att hitta båda färgerna i samma kvalitet, så den vinröda är Sandnes Alpakka i färg 4554, och den gula är Extrafine Merino i färg 7441 från Hjertegarn.
Jag la upp 52 maskor i vinrött och stickade resår med en rät och en avig.
De båda första ränderna improviserade jag så att det såg ut ungefär som på någon av alla bilder jag hade hittat, och efter det försökte jag hålla exakt samma avstånd mellan randavsnitten.
Alicias mamma tyckte att en och en halv meter kunde vara en lagom längd, och det passade bra.
Behöver man en beskrivning till en halsduk?
Egentligen inte.
Men två små trick:
* Sista maskan på varje varv blir ju avig. Lyft den i början av nästa varv, så blir det en fin kant.
* Och för att få fina kanter också vid ränderna, sticka den sista maskan i den nya färgen när det ska bytas färg och lyft den sedan som start på det nya varvet. Då blir färgförskjutningen i kanten inte lika tydlig.
Det tog verkligen LÅNG tid att fästa alla garnändar. Jag skäms att jag inte tog itu med det direkt. Ett tag hade jag en plan som var att jag skulle fotografera halsduken i aktion vid bagagevagnen i London — några av er har säkert tagit bilder där, ungefär såhär (den här bilden har jag lånat från Tripadvisor):
Men när jag var i London hade jag fortfarande många trådar kvar att fästa, och jag var inte ens i närheten av Harrys järnvägsstation. Så det fick bli gräsmattebilder i Småland istället!
Alicias mamma hälsar att färgerna är perfekta i verkligheten, och garnerna är verkligen mycket mjuka båda två.
Nu är det över en månad sedan jag fotograferade och började skriva det här inlägget, och gräsmattan är inte alls lika grön längre. Vilken underlig sommar vi har haft. Det dröjer innan det blir halsduksväder. Men ni som har funderat på att göra något sådant här behöver kanske ordentligt med tid för att hinna, ni också?