Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att sticka på offentliga platser

Av Posted on Inga taggar 2

Det är ju så att jag inte brukar använda bilder av mig själv här på bloggen … men så skickade Giorgio från Italien den här häromdagen, och jag har tänkt ett tag att jag ville berätta ett par saker om att sticka på offentliga platser, och då passar den ju nästan för bra!

Giorgio sjöng i en stor kör som jag och fem andra dirigenter träffade under mellandagarna och nyårshelgen i Basel och Schweiz. Det var sångare från hela världen — mest från Europa, men också från till exempel Korea och Japan, och en av dirigenterna är egyptier. Efter ett par dagar delade vi upp oss, och en av grupperna hamnade tillsammans med mig och en dirigent till i Münster, Basels domkyrka. Där hade vi hand om musiken under fyra kvällsgudstjänster och tre middagsböner (jag var bara med på en av middagsbönerna, för jag blev skickad till en annan kyrka också).

Vi hade ganska mycket väntetid innan bönerna började, och det var då som Giorgio tog den här bilden av mig. Jag sitter och stickar en liten kofta i Järbos garn Alpacka Solo.

När Giorgio skickade bilden skrev han att han tyckte att den såg ut som en renässansmålning. Det kanske den gör?

Hursomhelst, här är tre av mina senaste oväntade stickmöten:

På en buss i Malmö sätter sig en kvinna från gamla Jugoslavien bredvid mig. Hon tyckte om att sticka förr, men det blir inte av längre. Det var ungefär när hon kom till Sverige under den stora arbetskraftsinvandringen på 1960-talet. Hennes man fick arbete på Kockums. Själv arbetade hon på olika restauranger. Hon är mycket bekymrad över hur Malmö har förändrats sedan dess.

På tunnelbanan i London tittar en kvinna på min stickning och börjar prata om att hon stickade mycket för 20 år sedan men har glömt alltihop. Hon låter lite sorgsen.

På en buss i Malmö (precis efter att kvinnan från Balkan har klivit av, lustigt nog) kommer en kvinna med dansk brytning och frågar vad jag stickar. Hon visar sin egen sicksackstickade tröja och berättar att hon har stickat sicksackmönster sedan hon lärde sig det som sjuåring och att hon använder det till allt. Till den här tröjan har hon också stickat mössa och halsduk som ligger hemma den här dagen. Sedan berättar hon om hur hon arbetade som ett slags flygledarassistent på Kastrup när hon var ung — hennes uppgift var att lyssna på samtalen mellan piloter och flygledare och bryta in om de missade något. Det var mycket nattarbete, så hon hade med sig stickningen i tornet för att hålla sig vaken mellan planen. Manliga kolleger somnade. En gång insåg hon att ingen svarade en anropande pilot, och hon lyckades inte få flygledaren att reagera, så hon fick själv koppla in sig i samtalet och landa planet. Sin svenske man träffade hon när han kom för att lära sig hur de arbetade på Kastrup — han var flygledare i Sverige. När hon kom hit tyckte han inte att hon skulle arbeta mer. Men hon hade försökt lära sina barnbarn att sticka.

(Hon berättade mycket, mycket mer, men jag ska inte föra allt vidare.)

Det har hänt ganska många sådana här saker tidigare också — här skrev jag för några år sedan om en taxichaufför på Stockholms Centralstation.

Om det är någon som har funderat på hur det skulle vara att ta fram stickningen på en offentlig plats: jamen prova! Ta med en enkel som det går att prata till ifall det skulle behövas!