Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!