En onsdag för en och en halv vecka sedan var Cecilia Haapasaari i Malmö. Hon bor i Göteborg, och det är hon som leder arbetet med ett försök till ett nytt svenskt rekord i den ganska välutforskade tävlingsgrenen mormorsrutefiltar. Vad gör en sådan ledargestalt när hon är ute och reser? Jo, bjuder in till handarbetscafé såklart!
Ibland behöver det inte vara så svårt: Cecilia (i gråmelerad tröja) skrev i rekordförsökets Facebook-grupp att hon tänkte sätta sig på Malmö Stadsbiblioteks café hela eftermiddagen.
När jag skriver det här har gruppen 732 medlemmar, och några av dem samlades till stickcafé på ett annat ställe i Skåne för några veckor sedan och blev intervjuade av en av de skånska tidningarna — det verkar ha varit väldigt trevligt. Kanske var det delvis det som gjorde att det blev fullt runt långbordet ganska snabbt den här onsdagen?
Mormorsrutor är ju ett klassiskt sätt att ta vara på restgarner, men de flesta som börjar brukar upptäcka att de måste köpa en massa nytt garn för att kunna slutföra det de drömmer om. I alla fall om det är en filt eller ett överkast … Bland deltagarna på det här spontanrekordcaféet fanns det många lösningar på hur man sorterar sina restgarner, förvarar och fraktar garner, bygger fina färgkombinationer och letar efter nytt garn att komplettera med.
Cecilia berättar:
— Initiativet till rekordförsöket kommer inte från mig. Jag gick med i gruppen och märkte att det inte hände så mycket, så jag erbjöd mig att ta över en del av ansvaret.
Målet är ett svenskt rekord, och för det krävs det 19 000 rutor.
— Ett av villkoren som jag ställde när jag tog över var att filten ska tas isär och delas ut som barnfiltar och vuxenfiltar till hjälporganisationer när vi är klara, säger Cecilia. Jag vill inte att den ska bli liggande i något garage någonstans. Alla i gruppen har fått föreslå organisationer som de vill att vi ska hjälpa, och nu röstar vi. De tre som får flest röster kommer att få filtarna.
Materialen är blandade, och Cecilia är noga med att det ska få vara så. Alla ska kunna använda sina restgarner. På det här stickcaféet visade det sig att de flesta som kompletterar med nytt garn köper akryl. Rutorna ska vara femton gånger femton centimeter och vara klassiska mormorsrutor, men det finns ju många sätt att göra sådana.
— Min mamma lärde mig att virka mormorsrutor, och hon virkade dem utan luftmaskor, berättar en av deltagarna. Jag har alltid gjort likadant, så jag hoppas att det går bra.
Cecilia tittar och säger att rutan ser ut som de andra. Inget problem alltså.
— Vi är fem som virkar ihop rutorna till filtar, berättar hon. Jag tycker egentligen inte att det är så jätteroligt att virka ihop rutor, men det är roligt att vara klar med en filt!
Hon komponerar varje filt av rutor från många håll och virkar först alla ”sömmarna” på ena hållet och sedan alla på andra hållet — inte remsor, alltså — för att det ska bli så lite trådfästning som möjligt.
Deltagarna den här onsdagen har olika taktiker för att inte fastna i ett ändlöst trådfästande. Några av dem virkar in ändarna när de byter garn, någon fäster varje rutas ändar direkt och någon tar sig en trådfästarstund då och då.
En har en mamma som racervirkar och bidrar med hundratals rutor till rekordförsöket. Några av de andra har vänner som de samarbetar med, och Cecilia får med sig några påsar med rutor hem till Göteborg.
Ibland är det någon i Facebook-gruppen som känner sig föranledd att poängtera att det inte är frågan om någon tävling, utöver den mot de tidigare rekordhållarna — det är ju så lätt att bli entusiastisk och börja berätta mycket om siffror. Den som bara virkar en enda ruta har också varit med och bidragit till rekordet.
Någon undrar var Cecilia förvarar allt som kommer till henne.
— Vi bor ganska stort, så än så länge går det bra att ha det inne i lägenheten, säger hon. Rutor som jag ska virka ihop har jag på ett ställe, och färdiga filtar på ett annat. Lådor under sängen är bra! Men jag kanske måste börja använda förrådet snart.
Hon har hittat ett favoritgarn att virka ihop med: Järbos Soft Raggi, som innehåller bambu och som är väldigt mjukt och hållbart. Om någon vill förse henne med fler sådana nystan tackar hon inte nej.
När jag skriver det här har Cecilia registrerat drygt 4000 rutor, och det är 139 dagar kvar till det sista inlämningsdatum som gruppen har satt.
Cecilia och de andra hopvirkarna gör barnfiltar och vuxenfiltar än så länge, men i sommar är det dags att börja virka ihop dem till en enda stor filt.
— Jag har funderat en del på hur vi ska göra, säger Cecilia. Och det ska bli roligt att se vart alla deltagare vill att vi ska ge filtarna efteråt! Det är en viktig del av rekordet för mig — att allt vårt arbete får göra nytta någonstans.