Flera gånger nu har jag hört om det stickcafé som Susanne Andersson bjuder in till i ett församlingshem nära Norrköping. Eftersom hon dessutom är en ivrig hjälpstickare bestämde jag mig för att fråga henne lite mer om det, och här kommer en intervju. Tack så mycket, Susanne!
Hej Susanne! Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?
Det hela började med att jag under en längre tid önskade att jag var med i en syjunta hos kompisar — det är svårt att bli inbjuden på små orter där man inte är godkänd ortsbo förrän tredje eller fjärde generationen.
Jag har varit engagerad i kyrkan som ideell medarbetare sedan 1998. Jag har sjungit i kör, jag har varit barnledare och ungdomsledare, ibland har jag varit ledare på en och annan vuxenträff och så vidare.
Hösten 2012 blev jag bjuden till de Ideellas dagar nere i Göteborg. Vi var där under några dagar och träffade en massa trevliga och engagerade människor. Då blev jag inspirerad att göra något eget hemma i byn.
På vägen hem diskuterade vi om jag kunde bjuda in till stickcafé i församlingshemmet i Vånga. Min arbetsledare tyckte att det var en förtjusande idé, så i mars 2013 fick jag börja med några tisdagar på prov för att se om det skulle fungera.
Det blev väldigt positiva reaktioner, och jag har alltså fortsatt varje tisdag fram till nu. Ibland kan det vara lite jobbigt att det bara är jag som är ledare med allt vad det innebär — öppna, stänga, fixa med fika.
”Mina vänner ville inte vara med på bild, men deras händer ville!” skriver Susanne om den här bilden.
Vilka är det som kommer?
Vi har varit allt från två till 14 vuxna som kommit till tisdagskvällarna. Igår [häromveckan, Annas anm] var vi tio. Det är bara kvinnor som kommer, och vi är i åldern 40 till 72 år. Vi har en gruppchatt på Facebook där vi skriver om vi kan komma eller ej. Det är inte obligatoriskt att skriva där, men alltid kul att veta om det kommer någon.
Vad är det populäraste projektet bland er?
Vi har gjort lite halmslöjd och decoupage med instruktörshjälp, och till varje jul binder vi julkransar. I övrigt är det väl sticka, virka, sy och prata som gäller!
Hur bjuder du in?
Vi bjuder in via kyrkans blad, mun till mun och via Facebook där jag annonserar både på min egen sida och i stick- och virkgrupper.
Du stickar ju både till din familj och till hjälpprojekt -– hur kommer det sig att du har engagerat dig för hjälpprojekt?
Jag började hjälpsticka när jag fick se gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook. Tidigare stickade och virkade jag för att stå på marknader, men jag tyckte inte att det var kul.
Först gjorde ganska många Femtimmarskoftor, hjälmmössor och tossor som jag skickade till en bekant i Norrköping, Fia Tingeling som är aktiv som hjälpstickare. Jag involverade min mamma också.
Hur brukar du berätta för andra om hjälpstickning?
Jag försökte till en början få med mig dem som är med på vårt stickis. Då fick jag ingen riktig respons, men det var en kvinna som nappade.
2015 fick jag mitt första barnbarn, lilla Neo, och ville så gärna sticka till honom. Det blev en dubbelstickad filt. Han föddes 15 veckor för tidigt, så det blev inte så mycket kläder i början.
I december 2015 brann vår gård ner, och jag kom av mig rejält i allt.
Kläderna som Susanne hann skicka före branden.
Sedan började jag lite smått igen. Stickcaféet hade jag igång hela tiden, och det var väl min räddning — men det blev inget till någon hjälporganisation, jag orkade liksom inte. Som tur var hade jag hunnit skicka iväg alla kläder som vi hade stickat och virkat före branden.
I januari i år fick jag se Facebook-gruppen Rekord Mormorsrutor. De som är med där virkar rutor som är 15×15 centimeter till filtar som sedan sätts ihop till en rekordfilt. Jag tyckte att det lät som en häftig idé, så jag frågade mina stickvänner om vi skulle vara med. Den här gången nappade alla. JÄTTEKUL! Varje tisdag virkas nu rutor för fulla muggar, så det är just nu det populäraste projektet hos oss. Det jag ser fram mot vid nästa träff är hela tiden att få se hur många rutor de gjort hemma. Själv har jag bestämt att bara virka rutor på träffen för hemma vill jag sticka …
Vad brukar du få för reaktioner när du berättar om hjälpstickning?
Reaktionerna när jag berättar har bara varit positiva, men jag har inte fått den respons jag hade hoppats på, och därför har engagemanget inte heller blivit så stort för mig. Utom nu när alla vill virka rutor — det är riktigt kul.
Jag hoppas att vi efter det här projektet kan börja på något nytt, till exempel att skicka filtar eller något enklare stickat eller virkat som intresserar mina vänner.
Susannes första exemplar av Koftan Toftanäs.
Vad stickar du just nu?
Jag har precis avslutat första Toftanäskoftan — ska fästa trådar och sy dit knappar. Det är det tråkigaste på hela arbetet.
Mina döttrar vill att jag stickar fler tröjor till deras småttingar, helst Lilla tuffing, förstås — den är en stor favorit. Så självklart gör jag det.
Susanne har stickat Lilla tuffing i olika garner för att se vilken skillnad det gör för storleken. Samma mask- och varvantal alltså!
Jag provstickar gärna mer i fortsättningen också, fast jag är nog fast i Två trådändars-modellerna och Lilla tuffing. Toftanäskoftan gillade jag också. Men jag behöver snart större beskrivningar eftersom ungarna växer — jag får väl sticka med spagettigarn och stickor 12, hihihihi!
Den här tavlan, ”Sista måltiden”, har jag virkat och skänkt till kyrkan. Den hänger nu i vårt församlingshem. Som du ser älskar jag skärtorsdagen.
Varför har du engagerat dig så mycket för olika hjälpprojekt?
Jag har nästan alltid hjälpt till på något vis. I flera år hade jag fadderbarn i Lettland. Sedan blev vi familjehem med som mest fyra barn samtidigt. Tyvärr fick två flytta efter branden, för vi kunde inte få ett tillräckligt stort hus där alla fick plats. När gården är klar räknar jag med att vi kan ta emot fler barn igen.
Jag önskar att jag hade mer tid att engagera mig i hjälpstickning och hjälpvirkning. Men de kläder som jag hann skicka iväg före branden — jag hoppas att de värmer någon liten nånstans på vår jord.
***
Tack så mycket, Susanne!
Om någon som läser det här vill vara med på Susannes stickcafé, skriv i kommentarfältet här — jag lovar att se till att var och en får en personlig inbjudan!