Gunilla har en egen djurpark för att kunna berätta om svensk ull

På Facebook finns det en grupp som heter Garnförmedlingen. Där kan alla svenska ull- och angoragarnsproducenter som vill visa sina garner, och alla som vill kan ta kontakt och beställa dem. Lysande idé eller hur?

Här berättar Gunilla Larsholt Hallagården i Vintrosa om hur idén uppstod och om sitt eget arbete med får, angoragetter, angorakaniner och andra djur.

***

Gunilla med några av sina ullproducenter. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Gunilla, du arbetar ju med Garnförmedlingen på Facebook — vad är det för något?

​Det är en Facebook-grupp som jag startade för att lyfta fram det svenska garnet och samtidigt den svenska ullen.Garnet som visas i gruppen är också spunnet i Sverige. Att garnet är svenskt innebär att vi vet att djuren har det bra och att alla som handlar bidrar till den välfärd vi har genom att småföretagarna betalar skatt. Köper man över nätet från utlandet blir det inga skattepengar till sjukvård, skolor, pension och annat.

Hur länge har du hållit på med textilhantverk, och i vilka former?

Jag har haft angorakaniner och spunnit sedan 1985. Sedan har det bara fortsatt, och jag tror att jag har provat på allt inom hantverket — också det omöjliga!

Klövsjötackan Alva bor på Hallagården och bidrar till ullprodukterna där.

Hur kom det sig att du blev fårbonde?

​Jag är inte fårbonde! Jag äger och driver en djurpark, ett café och en bed-and-breakfast på Hallagården som är en gård från 1600-talet. Vi har också kursverksamhet här.

I Sverige får man inte visa djur offentligt om man inte har djurparkstillstånd. Så vi har helt enkelt fått öppna djurpark! I år ökar djurparken i storlek från två hektar till åtta hektar.

Vad är det för djur du har?

​I djurparken har vi får som är av rasen Jämtlandsfår och Klövsjöfår. Vi har också angorakaniner, angoragetter, jakar och alpackor — både huancaya och suri.

Vi har andra djur också. De ger ingen ull, men de ger andra saker. När renarna tappar sina horn gör vi knappar av dem, till exempel.

Brunt Klövsjögarn från Hallagården.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?​

Ullen är en del i den helhet vi har och visar här på Hallagården. Ullen är viktig för mig, men den är inte min huvudsakliga inkomst. Att ull är olönsamt i Sverige beror på olika omständigheter, men jag tror inte att vi ska gå in på politik här.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?

Alla garnerna som vi har känns annorlunda, mer genuina och mer levande än det storskaliga, importerade. De känns mer naturliga. Det tror jag att de flesta som framställer sitt eget garn håller med om.

Vi har väldigt olika garner eftersom vi har så många olika ullproducenter, allt från det mjukaste angoragarn till det glansiga mohairgarnet som passar till både sjalar och sockor.

Jämtlandsfårgarnet passar att bära nära kroppen.

Klövsjöfårgarnet kan man göra fina sjalar och tröjor av.

Alla våra garner finns i naturfärger. Angoragarnet i melerat grått och nougat/beige och vitt. Fårgarnet i svart, brunt, grått och vitt. Vi har färgat garn också — det är färgat med ekologiska färger.

 

Gunilla och några av fåren på Hallagården. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Vilken del av tillverkningen står du för, och vad händer sedan?

​Jag klipper mina djur för hand med vanlig sax. Fåren brukar somna, för de tycker att det är så skönt. Kaninerna tycker att det är mysigt när matte pysslar om dem. Angoragetterna står stilla ett tag, men sedan vill de vara med och klia sig där jag klippt.

Angoraullen kan jag spinna direkt utan tvätt eftersom den är så ren. Fårullen tvättar jag ibland, kardar för det mesta men inte alltid, sedan är spinnrocken som gäller.

Det jag lämnar in till spinnerier är mest fårullen och mohairullen. Det är Ull-Forum, Karlsbergsgården och Brinks spinnerier jag anlitar, alltså de som tar emot mindre mängder och som klarar angoraullen också.

Det var Ull-forum i Östersund och jag som spann det första angoragarnet i Sverige 2014, strax efter att de hemska bilderna från Kinas hantering av angorakaninerna hade visats i TV. Varför skulle inte Sverige klara av att spinna angora och slippa importera? Vi åkte 100 mil tur och retur mitt i vintern med massor av angoraull för att testa. Vad gör man inte för den svenska ullen?

Jag tovar också — vi har en tovmaskin som är två meter bred, och det kan bli flera meter långa tovflak eller mattor i den. Den står i vår ullverkstad där vi också har eldrivna kardmaskiner, spinnrockar och annat.

Vi hyr ut lokalen med alla maskinerna. Då ingår jag själv också! Det är en hel del fårägare som har skapat många fina mattor och kardat en hel del ull hos oss.

I ullverkstaden håller jag också färgkurser, spinnkurser och tovkurser där vi tovar i maskin och för hand.

Jag arbetar med de de flesta tekniker — stickar, virkar, tvåändsstickar, nålbinder, kvastskaftsvirkar, smygmaskvirkar, krokar, väver och så vidare.

Och så syr vi olika kläder i ulltyg. Till våren ska den nya kollektionen vara klar.

Angoratops från Hallagården.

Hur säljer du dina garner? 

​Jag säljer mina garner i vår webbutik och i vår butik här på gården. I år öppnar vi också Garnförmedlingen här. Det betyder att de svenska garnproducenter som vill gärna får sälja sitt garn hos oss.

Vi har mellan 100 och 200 besökare om dagen när vi har öppet, och vi börjar bli kända för vårt garn, så många åker hit just för det.

Om man känner någon som säger att svenskt ullgarn är för dyrt, vad tycker du att man kan svara?

Om man vill köpa garn och veta djuren haft det bra, alltså att de har sluppit sheep-diping, mulesing, att få sin ull bortsliten istället för klippt och så vidare och att de inte har blivit behandlade med kemikalier, då ska man handla svenskt.

Vi har en bra djurskyddslag i Sverige även om den skulle kunna bli bättre för produktionsdjuren.

För djur i djurparker är lagen mycket hårdare än för produktionsdjur, så här kan man vara säker på att de har det bra.

Vad har du fått för respons på Garnförmedlingen?

Massor med positiv respons! Många tycker att det är ett jättebra initiativ, och det känns så roligt.

Alpackor på promenad.

Vad har du för planer för det nya året?

Jag vill fortsätta att arbeta för den svenska ullen på många plan — fortsätta med det som jag har påbörjat, men också hitta nya vägar för ullen.

I år ska vi dra igång en jättestor stickmaskin för att kunna framställa svenskt ulltyg.

Fårullsisolering har vi sålt och också forskat i — tyvärr visade det sig att det inte var så naturvänligt och bra som man hade kunnat tro och att lin är bättre.

En stor och viktig uppgift är att utbilda och informera människor om får och ull. Det finns ingen bred kunskap i Sverige om ull.

Klippning och sortering kan absolut bli mycket bättre. Så jag kommer att fortsätta att ”missionera” genom att ta emot studiebesök, ha guidade turer och bjuda in till föreläsningar.

Kanske blir det också en bok om fårullen. När jag ”missionerade” om angorakaninen resulterade det i en bok eftersom det inte fanns någon litteratur som beskrev ullen mer ingående.

Alpacka-suri-garn från Hallagårdens alpackor.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 

Använd svensk ull!  Klipp inte sönder ullen! Sortera ullen!

Och en sak till:

Vid mina kurser brukar det alltid komma frågor om olika saker som man ”måste” göra för att någon sagt så.

Då brukar jag säga: ”När någon säger att man ’måste’ göra på ett visst sätt, så fråga varför!”

Om den som sa det inte kan svara på det, så tycker jag att man ska strunta i det han eller hon säger. Det finns så mycket myter och föreställningar, något som någon har sagt och som sedan blir sanning.

När jag började med angorakaninerna, till exempel, fick jag höra att man måste blanda angoraullen med fårull. Jag frågade varför men fick inget bra svar. Därför spann jag ren angora, och det visade hålla mycket bra. Jag tror att anledningen till att det sas att man måste blanda in fårull var att de som tog hand om ullen inte kunde sortera ordentligt. Idag spinner nog de flesta ren angora och tycker att det är helt i sin ordning.

***

Tack, Gunilla! Nu har jag lärt mig massor!

Hoppas att några av er läsare också har det.

Vi kanske ses på någon kurs på Hallagården i år?