Victoria på Panzisjukhuset

På nyårsafton skrev Victoria Edström från Uppsala på Facebook om sitt besök på Panzisjukhuset i DR Kongo. Hon åkte dit för att hälsa på sin syster som arbetar där och kom hem med många intryck:

 

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet.

Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka: nu dör jag. Sedan tänker jag: nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dem. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Victoria (till höger) och hennes syster Carolina tillsammans med Denis Mukwege. Foto: privat (lånat från artikeln i tidningen Metro)

Och där någonstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum.

Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Denis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen.

En av salarna på Panzisjukhuset. Foto: Victoria Edström

Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta.

Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet.

Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer.

I något slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv.

Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.

Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffa, han tror att lilla jag kan göra något.

Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat.

Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner — du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Omtumlad lämnar jag hans kontor.

Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder.

Sedan har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?

Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp.

Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det.

Sedan tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Något slags uppgift, någon mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig.

Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Om du vill veta mer:

Magda Gads artikel i Läkartidningen

Sida berättar om läget

Om du vill vara med och ge:

PMU
Läkarmissionen

***

Det är många som har skickat Victorias text vidare på Facebook — så många att tidningen Dagen har intervjuat henne om det, och tidningen Metro också. Victoria sa ja när jag frågade om jag fick publicera hela texten här — tack, Victoria!

Ni som har varit med i hjälpstickningsarbetet ett tag vet ju att startpaket för nyfödda är något som används hela tiden på Panzisjukhuset. Både PMU och Human Bridge (som arbetar tillsammans med Läkarmissionen och Erikshjälpen) tar emot. Just nu arbetar också Karin Wiktorsson på eget initiativ med en liknande insamling för prematurbarnen på Panzisjukhuset eftersom släktingar till henne reser dit för att arbeta och kan ta med paket. Här kan man gå med i den Facebook-grupp som hon har startat.

Många av er vet också att hantverk är en väg tillbaka till livet för många av kvinnorna som får vård på Panzisjukhuset. På Dorkas, ett slags rehabiliteringscenter, är virkning en av de saker de ägnar sig åt.

Vill du berätta för fler, och utanför Facebook? Skriv till maria.bard[at]pmu.se och be om informationsmaterial att dela ut!