Ett beslut på prov

I somras skulle jag träffa ett av mina gudbarn och hans familj.

Föräldrar kan ju ha väldigt starka och väldigt olika principer, och jag hade något slags minne av att just den här pappan avskyr tröjor med ”budskap” på.

När jag gick och letade efter något att ha med till gudsonen — och något liknande till lillebror, för att inte sabotera sommarlovet för någon av dem eller för föräldrarna — kom jag på att det lika gärna kunde vara så att föräldrarna tyckte illa om tröjor med våldsamma motiv (som hajar eller lejon eller i och för sig ganska gulliga monster), eller att pojkarna själva kunde ha blivit kinkiga med kläder sedan senast vi sågs. Ja, vad vet man?

Så jag träffade dem utan tröjpaket, och det visade sig att pappan verkligen avskyr tröjor med ”budskap”, så till den grad att mamman som hade glömt pyjamasen hemma hade fått köpa sig en herrpyjamas dagen före för att pappan inte stod ut med de fåniga orden på dampyjamasarna, men att han hade insett att hans söner nog skulle klä sig i olika ord och meddelanden förr eller senare.

När jag kom hem började jag fundera mer på vad som vore bra att ge dem. Jag har bara köpt miljömärkta och oftast också Fairtrade-märkta barnkläder de senaste åren, och jag tycker att det är så underbart att det har kommit mer och mer sådant.

Med medan jag gick där i en stor klädbutik och såg alla ”organic cotton”-plagg som var tillverkade i Bangladesh kom jag på att det här vill jag inte stödja. Jag vill absolut stödja den utveckling som gör att det blir mer och mer miljömärkt bomull, men plaggen tillverkas ju fortfarande i fabriker där de anställda har vad vi måste kalla slavkontrakt.

Med de ganska små medel som jag har vill jag inte bidra till att jätteföretagens chefer får ännu större bonusutdelningar. Med de ganska små medel som jag har vill jag stödja någon eller några som satsar på ett annorlunda vis.

Lite tidigare i somras fick två av ”mina” pojkar tröjor från Sture & Lisa i ettårspresent. Precis så vill jag ju handla! Men till de här större pojkarna finns det inte syskonkläder i den kollektionen. Så nu skrev jag till Ulrika som har ett eget litet barnklädesmärke, Starka Ulle (hon har en Facebook-sida med samma namn), och frågade om hon ville sy en tröja vardera till min gudson och hans bror. Hon skickade tygbilder, jag valde, och ett par dagar senare kom tröjorna med posten. 170 kronor styck plus porto. Det är det verkligen värt! (Och egentligen är det värt mer, naturligtvis — men det här var de priser som Ulrika hade satt själv.)

Från och med nu ska jag försöka komma ihåg att det också är såhär jag vill köpa presenter.

En annan sak att tänka på är att stämma träff med vänner på ett ”lokalt” café istället för att råka hamna på något av kedjecaféerna igen. Jag beundrar personalen på kedjecaféerna så mycket — de måste vara otroligt uthålliga, särskilt de som arbetar på småställena på järnvägsstationer och gallerior och inte har någonstans att sätta sig en stund — men det är bara att inse att det mesta av det som jag betalar går till någon högt, högt upp. Roligare när de pengarna kan gå till den som driver en familjerörelse eller försöker förverkliga en dröm. Eller hur?

(Och ni som nu tänker skriva att det bästa är att köpa second hand: ja, det tycker jag med! Just de här båda bröderna är faktiskt klädda i nästan enbart begagnat. Deras mamma har den fantastiska talangen att hitta jättefina saker på second hand i stort sett varje gång hon tittar.)